Ord får under tidens gång utökade definitioner. Av olika orsaker. Det som tycks skilja de svenska och engelska språkens vokabulär åt är att engelskans ord är så fyllda av nyanser, medan svenskan mer och mer får sin ordstam beskuren när det gäller innebörder och preciserande vinklar, bara för att utökas av främmande ord. Då främst engelska, som förvrängs i försvenskad skrud och förlorar sin ursprungliga nyans.
Någon gång under 1980-talet får någon i det Socialdemokratiska partiet en närmast osannolik idé. – Som synes är det oprecisa och det tillsvidare okända ett genomgående koncept så långt. Vem som kläckte idén, och på vilka grunder, är svårt att få klarhet i. Men New Age ansågs plötsligt som ett politiskt hot. Det är ungefär som att få ett kok stryk, men att i polisprotokollet få det bokfört som frivilligt erhållen massage.
Den som minns sitt 80-tal kommer också ihåg att plötsligt, som ur trollkarlens hatt, stod det ofta på Aftonbladets löpsedlar, och senare även på Expressens, ordet MYT. Löpsedlarna var så konstruerade att ordet myt skulle associeras med lögn. Själv undrade jag varför man i så fall skrev myt istället för lögn. Det var bara en bokstav mindre. Dessutom är de inte synonymer. Det kunde knappast vara av miljöskäl för att spara trycksvärta.
Myt är så långt ett frågetecken, om man inte gör en möjlig koppling till den osannolika idén rörande New Age som överlägsen politik, eller som något mer lockande än rådande politik. I det läget börjar en möjlig sannolik koppling att framträda. Myt är definitionsmässigt kopplat till religiösa berättelser. Men myt utan rit är som ett dukat bord utan mat. Eller ett matbord utan middagsgäster. Myt och rit hör intimt samman. Myten är berättelsen som riten framställer för åskådaren. Eftersom myten är en verbal framställning kommer man idémässigt lätt över till nyskapade berättelser som inte har någon anknytning till tradition och historia. Där uppstår vad som i folkmun nämns mytomani. Eftersom mani står nära i sin definition till en slags tvångsmässig sjukdom så blir hela konstruktionen en tydlig redogörelse för ett ansträngt fantiserande. Därifrån har ordet myt, som det kommit att användas sedan 1980-talet, fått sin utökade men något ansträngda definition. En mani som fått språket på glid.
Vintage är ett annat smakfullt exempel. Definitionen är ”vinskörd, årgång”, och åtföljs alltid av ett årtal. Men modeindustrin upptäckte att det fanns mycket pengar i second handmarknaden. Varför man började nyproducera second hand. Men att kalla det för det var inte modemässigt riktigt, eller en riktig varudeklaration. Att då leta efter en benämning som var mer anpassad till kundkretsen, och som gav en smak av något mer delikat eller elegant torde ha varit lockande. På så sätt har sannolikt ett arbetsord för att etikettera årgångar på viner blivit ett allmänt obestämbart koncept för något nyproducerat gammaldags, som inte ens har med ordet att göra.
Paradigm passar in i hela den här berättelsen. Därför att det ordet har gått en mycket intressant historia till mötes, och kan sägas beskriva den tripp som de båda nyss nämnda genomgått. – Det kommer från grekiskans para – bredvid; enligt – och deiknumi – att visa; att peka ut; - vilket ger verbet paradeiknumi – utställa; framställa; skildra.
Paradeigma – provbit; mönster; utpekande; bevis – används hos Platon som det mönster vilket Demiurgen använder för att skapa kosmos.
Före 1962 används ordet bara inom språkvetenskapen. Inom grammatik, lingvistik och retorik. I det sista fallet kan man börja spåra ett mönster(!) för det idémönster som ska leda till den utökade definitionen. En beskrivande ordmålning som nära nog kan stå på gränsen till myt. Något att ställa bredvid något annat som förebild, eller jämförande mått.
1962 utkommer The Structure of Scientific Revolutions, av Thomas Kuhn (1922-1996). Kuhn är amerikansk fysiker, som övergår till att bli vetenskapshistoriker och filosof. Sådana övergångar brukar skapa intressanta mönster i sig. Tag Carl Sagan som exempel, astrofysikern som bland annat skrev en roman i science fictionformat. Kuhn framställer i sin bok en teori om att tankemönster styr vetenskapen, och har samma påverkan på tänkandet som det bestämda böjningsmönster som finns för verb inom lingvistiken. När det så uppstår observationer som inte passar i mönstret, och de blir tillräckligt påtagliga för att inte kunna bortses ifrån, så uppstår vad han kallar en kris, en revolution, ett skifte i mönstret – ett paradigmskifte. En teori som han också har fått kritik för.
Själva resonemanget kan te sig något ansträngt, även om det idémässigt är förståeligt. Att skifta ett lingvistiskt paradigm vore närmast oförsvarligt. Att Kuhn ser det som möjligt inom vetenskapen kan istället tyda på att vetenskapen inte har hittat ett hållbart mönster för att nå dugliga resultat. När man så, med utgångspunkt från Kuhns teoretiska resonemang börja tala om paradigm och skiften inom demsamma, på områden som rör samhällets funktioner och ekonomiska styrningar och grunder, då går man ut på alltför tunna isar. Istället för att tala om paradigm och ett förment skifte av detsamma, är det lämpligare att tala om en ändrad social, eller hellre socioekonomisk, algoritm.
Varför är det så nödvändigt att ändra det mönster som betraktas och används för konstruktion av en företeelse, än att använda mönstret för att betrakta nya vinklar och deras mönster? Kvantfysiken är inte ett nytt mönster som ställer Einsteins teoretiska resonemang åt sidan, men den grund som Einstein tvangs att stå på, utan att kunna finna en beskrivande form för dess existens.
Tycker man om skiftande böjningsformer av verkligheten så ger man gärna ord nya innebörder. Framgång och utveckling bygger på det innevarande. Om man måste riva för att bygga nytt, då har man satt sig i ett i längden ohållbart syndrom, där man efter ett tag inte ser skillnader och detaljer. Allt ska bort. Det finns intressanta regler för hur man bygger in ett hus i naturen i den kinesiska läran Feng Shui. Där är det bestående, det innevarande, nödvändigt för fortsättningen.
Att nämna omkastningen av samhället under 1990-talet för ett paradigmskifte, är samma felkoncept som att bortse från Einsteins brist på full insikt i den värld som han befann sig i. 1990-talet ter sig mer som ett iscensatt experiment, med utgångspunkt från Thomas Kuhns idéteori. Med en vetenskapsman i ryggen kan man vrida samhällets ekonomi och sociala trygghet ur händerna på dem som har sitt liv infogat i den fungerande tillvarons mönster. Det är sådana krängningar av verkligheten som lägger grunden för revolutioner. Revolution är ett böjningsmönster för ett samhälle. Ett böjningsmönster med syftet att återställa jämvikten i en obalans.
Lennart Arivall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar