Disney, censur och svensk semesterpolitik

Med anledning av att Disney (vem är det?) börjat med självcensur 2012, efter att sedan en längre tid haft öppenheten som styrmedel (eller var det bara anpassning av tradition?), fortsätter undertecknad härmed linjedragningen i detta självpåtagna samhällsansvar och föregriper härmed de nödvändiga åtgärder som bör vidtagas för att ordning och reda enligt svensk akademisk norm och standard bör råda.

I tomtens verkstad finns en anings smula lite för mycket som på intet vis passar in i ett extra ordinärt mycket modernt samhälle som det svenska, där allt alltid är så fint och där politiker är så bildade och sakliga att somliga av dem är vänliga nog att ta bort blicken från den närvarande fattigdomen, för att befolkningen, de stackars obildade, arbetsovilliga satarna, inte ska börja tro att något har blivit fel. Följande bör omedelbart bums åtgärdas innan jag av ett obetvingat inre tvång skriver spaltmil med existentiell åsiktsretorik.

Tillverkningen av gunghästar ställer många frågor. Är det inte mer pedagogiskt att ta bort scenen där huvudet på hästen trycks in i kroppen utan att ett hål först borrats upp, medan fastsättandet av svansen föregås med ett hålborrande för att kunna få en fästpunkt för denna svans? Barn lär sig i de här scenerna att det går lika bra att strunta i förberedande arbete som att förbereda. Eller enklare uttryckt, varför göra något som efter åsikt kan bedömas som onödigt. Förbjud genast denna samhällsfarliga framställning. Vidare är att undra varför den mekanism som lyfter hästarna från bandet, efter påklickningen av färg, inte färgar av sig på nästa häst som följer på bandet och därmed till slut gör färgklickartomtens arbete om intet. En opedagogisk scen som lurar små barn att tro att det går bra att inte behöva tänka sig för med vad man gör.

Dockan som skräms med en otäck spindel för att hårets oregerlighet ska kunna åtgärdas bör omgående bums tagas bort från åskådandets möjligheter, därför att den från ett genusperspektiv förnedrar den henistiska synen på människan, och framför allt den unga kvinnans position i ingången till vuxenlivet. Man utnyttjar inte flickors rädsla på det sättet i underhållningssyfte. Fy och usch. Så det så.

Scenen med uppläsandet av brevet där Molly vill ha en docka bör även den omedelbums tas bort, eftersom den kör fast och representerar ett henistiskt negativt synsätt, vilket motsäger det fria valets möjligheter. Varför i hela helvitt önskar sig Molly inte ett Mekano? Förbjud genast denna scen. Fy och usch. Så det så.

Målningen av schackbrädet är på intet sätt en god representant för ett helyllehenistiskt pedagogiskt prejudikat. Därför att den lurar små barn att tro att det finns enkla lösningar på svåra strukturella problem. Eller rent av lockar till ockultism i förlängningen. Så det så. Fy!

Den leksak som sist kommer hoppande över golvet, när tomtens säck blivit upprest, varför får den gubben i lådan klara sig själv? Är det bara för att det är en så udda figur, som inte passar in i en allmän henistisk likformighet? Den scenen uttrycker underlåtenhet att hjälpa den som inte är som andra. Den scenen är ett uttryck för förtryck som genast måste klippas bort för att inte uppmana till henistiskt våldstänkande mot dem som inte vill, eller tillåts vara som andra. Så det så.

Varför är nissarna i slutet av detta spektaktulära spektakel så små? Varför är det de små som tvingas lyfta säcken, medan den stora tomten inte lyfter ett finger? De lyfter förmodligen inte säcken av fri vilja, men därför att det är ett traditionellt tvång. Denna djupt odemokratiska scen bör omedelbart klippas bort. Så det så, minsann.

Varför är det så många tomtar? Var finns tomterskorna någonstans? Klipp genast bort hela detta på intet sätt henistiskt formulerade idéformat från den extra ordinärt fina svenska julen som ändå redan glömt sitt innehåll. Tack för ordet.

Semesteridyllen med Musse, Långben och Kalle bör visas flera gånger, eftersom tidsutrymmet numera tillåter det efter den hårda klippningen hos tomten. Den visar på ett gemytligt och pedagogiskt sätt hur svensk regeringspolitik fungerar, utan att ställa några krav. I inledningen fälls det landskap ihop som Anders Borg tecknat upp, för att på ett fint pedagogiskt sätt påvisa den socialdemokratiska värld som skulle bli om regeringen inte varje dag visade sin extraordinära kompetens. Hela resan visar det goda samarbete som finns inom alliansbrödraskapet. Att någon Mimmi eller Kajsa inte finns med visar att alla inte är på semester samtidigt, vilket är ansvarsfullt. Scenen i köket visar på ett trevligt sätt hur ansvaret för den svenska resan går till. Frågan om vem det är som kör kan Björklund ha kapacitet nog att ställa, medan Hägglund bestämt skulle fylla i. Eftersom Lööf inte är med på resan klarar hon sig undan problemställningen, eftersom hon på pedagogisk grund sannolikt inte skulle komma fram till frågan, men bara sitta och le. Medan Reinfeldt lika lugnt som allvarligt skulle säga, ”Det är ju jag som kör!”. Så styrs Sverige. Det är tryggt att veta nära turbulensen kommer. Det är tur att det inte är turen som avgör turen.

Lennart Arivall

Religion som betraktelse och perspektiv

 

Om livet är en konst så kan ett "ofullkomligt" liv uppfattas som en form av brist på att finna det gyllene snittet i tillvaron. Ett okonstlat liv kan vara en tillvaro där man själv hela tiden lever i detta gyllene snitt, i stormens öga. Ytterst handlar allas vår tillvaro om överlevnad. Fysisk och mental överlevnad. Ett plus ett. En överdrivet enkel ekvation som borde vara lika enkel att lösa, men som uppenbart skapar många problem. Varför alls tala om det gyllene snittet i sammanhanget? Därför att det tydliggör på ett närmast icke önskvärt sätt tillvarons sammansatta struktur, samhörigheter och därtill hörande problematik. Det redogör för flyktens och sökandets utmaningar.

"Religiöst omusikalisk"? - Det går att sjunga i badrummet, lyssna till andras musicerande och därmed bli delaktig, eller nynna för sig själv utan att för den skull behöva ha detaljkunskaper angående sådant som ingår i det musikaliska hantverket. Vi behöver inte ens gå ner på den detaljnivån för att göra en innehållsligt meningsfull fortsättning på Habermas' formulering (han har ändrat infallsvinkel mot religion och stigit bort från sin tidigare ensidighet). Finns det överhuvudtaget någon realt omusikalisk människa? Det finns de som inte träffar rätt ton, eller inte uppvisar tillräcklig kapacitet och åstadkommer inte inlevelsens nödvändighet för att frambringa ett övertygande konstnärligt uttryck. Men det lämnar inte fritt tillträde till andra att vara överseende nedlåtande.

Religioners detaljer i utförande, eller innehåll - som vissa personers agerande och uttalanden - blir en utsmyckning för att få en tankemässig harmonik och idéstrukturell kontrapunkt att märka ut, poängtera eller bara smycka den befintliga melodilinjens modus operandi. Musikstycket är spelbart och klingar i sin fullhet även utan utsmyckningar, men dessa smyckningar fyller en funktion. En funktion som kan definieras eller specificeras allt efter lyssnarens inlevelse eller behov av specifikation. Det går att betrakta bland andra Jungfru Maria och Jesus som en sådan smyckning i den religiösa klangen i kristendom och islam.

Att anse och sedan acceptera att en fråga inte har ett svar är närmast att kapitulera utan att ha blivit angripen. Att sedan placera in passande svar (ett slags fitting purpose gadget) (i hopp om att haverera frågan?) är att öppna en tidigare obefintlig front. Därmed placerande sig själv i riskposition att bli attackerad.

Fixering vid värderelativism stöter på problem vid närmare granskning. Att det finns spår av en form av gemenskap i mänsklighetens historia borde vara ett sakfaktum. Hur gemensamma episka grunder tar sig uttryck i berättelser eller synsätt. Konflikten kommer alltid efteråt, när försummandet av originalet, utgångspunkten, blivit norm.

Att fixera sig vid värderelativism tycks bero på en brist, eller värre ren ovilja att särskilja moral och etik. Värderelativismen är riktigt ett sätt att bedöma moral utifrån dess kulturella kontext. Det handlar om individens och samhällets överlevnad. Därav, följdriktigt, de efterföljande ökade motsättningarna, eftersom moral inte är en enhetlig värdegrund.

Men att därmed, på fullt allvar, anse att det inte finns universella värden eller naturrätt är att fullständigt gräva ner sig i en moral oberoende av den personliga orsaken till att göra det. Livet blir ofullkomligt när bilden helt blivit och ensidigt är moral, där etik eller universella värden inte ens ligger i det gyllene snittet, men istället på ett något "kluddigt" sätt blivit placerat i kanten som en klatschig men störande klick.

"Vad är sanning?", frågar Pontius Pilatus (Joh. 18:37 ger frågans föutsättning) och inväntar inte ens svaret, i en personligt och arbetsinstitutionellt utsatt situation den man han har framför sig, närmast anklagad för stämpling. (Joh. 18:31 har en stark bärighet utifrån allmän religiös aspekt; Matt. 27:18-19 är också av intresse från andra aspekter). En situation som beror på trepartsmotsättningen mellan två rådande moraler och det universella värde som Jesus är representanten för. Som liksom en pralldrill stör de båda förhandenvarande breda harmonierna med sina nästan orörliga melodilinjer som utgör det rådande samhällets etablissemang och deras maktposition.

Vad är sanning? Det finns en gammal nödlösning på frågan som säger att det finns ingen sanning. Det innebär rent praktiskt logiskt att det påståendet inte är sant, vilket lika praktiskt innebär att det därmed går att definiera sanningen. Det är ett problem i sig att leva i ett intellektuellt krökt rum, därför att väl där kommer man ingen vart. Men det är roligt att åka karusell. Det går att ägna hela livet åt det.

Sanning är en delikat konstruktion. Den har två definierbara delar, vilka är lika dugliga i helg som söcken. 1. Det som ger de effekter vilka förväntas, och som därmed verifierar de normer som utgör förutsättningarna för effekternas uppnående. (Med andra ord, det går så länge det går.) 2. En specifik, odelbar helhet bestående av fyra med varandra samverkande delar - den exakta tidpunkten, platsen, händelsen (tilldragelsen), utformningen (gestaltningen). Ändra en aning på en enda av dessa fyra exaktheter och du har inte längre den faktiska händelsen beskriven, varvid du istället får en förvrängning, en lögn. Något som varje juridikstudent inser de sakligt praktiska svårigheterna med.

Tidens gång har en innebörd i religiösa aspekter. Adventus, anländande – ett sätt att invänta, se framåt, och ger samtidigt utrymme för att tappa tråden, att förändra, att stiga bort från resans mål som sattes i början. Resan kan aldrig vara målet. Målet i resan är att förvärva mer kunskap om målet och att därmed resa vidare. Kanske kan rädsla för döden vara medvetenheten om att inte ha funnit livskompassen, och därmed inte målriktningen, meningen i resan, vilket skapar ett ofullkomligt liv som tvingar fram ett vidare sökande.

Tiden och de utsmyckningar som ryms där är en intresseväckande melodilinje genom den mänskliga harmoniken. Sanningen är obehaglig bara för den som har något att dölja. Att förneka frågans förekomst är inte att få eller ge ett svar. Att ge fel svar är inte att avslöja sanningen. Att gå ett varv till i det krökta rummet är inte att komma svaret närmare, även om frågan förbises med ett någorlunda vänligt överseende. Att acceptera idén att frågan inte har ett svar är att kapitulera utan att ha blivit angripen annat än av sin egen vilsenhet. Den tappade kompassen kan mycket väl ha en religiös natur.

*

Som avslutning några ord om partiet Kristdemokraterna (Kristen Demokratisk Samling). Nöjer man sig med att se partiet kortsiktigt som en traditionsbärare av samhällsvärden vars tillämpande i den reala vardagen sakta avtagit under 1900-talet fram till i dag, då den måste sökas efter med lupp, och då dessa samhällsvärden mer fyllde en praktisk ”kontrollfunktion”, än att vara en dörr till frihetens ansvar, då är det förståeligt att man räknar sig till den borgerligt politiska sidan. Men betraktar man den grund som utgör orsaken till partiets existens och den verksamhet som följer av denna grund, då uppstår stora frågetecken varför man anslutit sig politiskt till en sida som rent praktiskt utgör motsatsen till partiets grundval och existensförsvar.

Partiets frö och kärna, Kristi ord och gärning talar ett helt annat språk. Jesus är den mest vältalige socialrevolutionären och solidaritetsförkämpen. Varför för inte KD den kampen med den naturnödvändighet som partiets förebild och grund redovisar? KD tillhör för evigt vänstern, men man förnekar kategoriskt kännedomen om sin herde som praktisk förebild.

Lennart Arivall

Lena Andersson, författaren – Vem är det?

I en artikel i tidningen Vi, nr 8, september 2005, fick Lena Andersson frågor angående radioprogrammet Sommar, där hon den 9 juli 2005 genom Bibelcitat beskrev Jesus som despotisk och elak. Grundfrågan är vad är det som får en människa att gå in med en sådan vinkel med ett sådant engagemang? Varför för hon inte med motsvarande intensitet en diskussion om att det entydigt bästa sättet att styra en nation är av senaten och folket? En definitivt mer samhällsbärande diskussion.

 

I tidningsartikeln säger hon om Jesus att ”Det är alltid någon som mår mycket dåligt i hans sällskap.” På frågan om att ge ett exempel på detta svarar hon, ”En person som närmar sig Jesus och vill veta hur man ska  leva, den snäser han av med ’Varför kallar du mig god?’. Att utdela ett sådant hugg i stället för att försöka svara på frågan, det är inte vad jag menar med kärlek och empati.” - Det finns två innehållsmässiga ”problem” här.

 

1. Vad som är intressant i den här läsningen är kraften i de beskrivande tilläggen; snäser och hugg används tydligt som emfas, men varför? Varför hon underlåter att ange textstället som åsyftas vet bara hon själv. Det finns följdproblem med att rycka en mening ur sitt sammanhang. Textstället som åsyftas i citatet ovan återfinns i Matt. 19:16, men sammanhangets innebörd framkommer ännu tydligare i Luk. 18, där förutsättningarna ges i 18:16-17 och löper vidare i 18:18.

 

Frågan ifråga besvaras med kärleksfullt förtroende för individens kapacitet. I Luk. 18:19 står också en förklaring på det som Lena Andersson upplever som en avsnäsning. Meningen efter säger att ”Ingen är god utom Gud allena.” I Luk. 18:27 finns ännu mer detaljerat angivet att ”… Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.” Grundproblemet i detta tycks främst vara oförmågan att skilja moral från etik.

 

2. Personen frågar inte hur man ska leva. Personen frågar vad man ska göra för att få ett evigt liv, vilket ger en annan dimension åt texten för den som orkar läsa och parallellt analysera läsningen. Det handlar om att inte låta sig fastna i det materiella med alla dess lockelser. Varför Lena Andersson nöjer sig med att bara läsa avhuggna textstycken, för att sedan nonchalera det som ger innehåll åt texten, förblir en gåta.

 

Vid en källkritisk granskning framstår påståendet att ”Det är alltid någon som mår mycket dåligt i hans sällskap”, som märkligt. Betraktas det istället som ett personligt dokument över personliga åsikter ger det en smula intryck av att vara en god portion projicering som serveras.

*

På newsmill skriver Lena Andersson (2009-04-08, uppdaterat 2011-11-02) sina ståndpunkter rörande religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Stycket om Jürgen Habermas visar på den överseende(?) von oben-attityd som lätt blir varumärket för den som hellre kritiserar än analyserar. Analys innebär också ett kritiskt granskande av sin egen ståndpunkt, ställning och existens. Jag är inte förvånad att troende människor känner sig förorättade av den attityd som Lena Andersson uttrycker. Därför att det på ett inte alls överseende sätt strävar efter att rycka undan mattan som de står på. Effekten blir att mattan greppas hårdare. Precis på samma sätt som Lena Andersson ger ett eget uttryck för, angående den matta hon själv står på.

 

Går det att enas om följande två företeelser?

 

A. En teori förblir en teori så länge som den inte kliniskt prövats för att därmed kunna verifieras eller vederläggas.

 

B. Det man saknar personlig erfarenhet av kan man bara ha en åsikt om. Vare sig den är ens egen eller utgör ett personligt intellektuellt kontrakt med någon annans åsikter.

 

Att tillämpa A. ovan på religiösa aspekter innebär praktiskt följande: Vi behöver en definiton på religion, vilken tillämpas genomgående. En definition bör alltid vara så klargörande som möjligt, samt helst också redogöra för ordets härledning. Religion så som individens förhållande eller förhållningssätt till ett andligt eller högre andligt väsende, täcker innebörden av ordet. Därvid flikas även empirin in, den personliga. Vad därutöver är kommer från den egna personligheten och egna outredda problem rörande olika företeelser, men just dessa specifikt, vilket också blir empiriskt. Det här gör den egna empirin till en skyddsmantel mot logikens köld hos andra. Tar man ifrån mig manteln får man också erhålla min logik. Om utgångsmaterialet i en teori tappas bort, så måste det återfinnas för att kunna prövas.

 

Enligt NE är ursprunget till ordet religion (lat. religio) omdiskuterat. Men det finns släktskap med andra ord som gör historien värd att gräva i. NE definierar religion som vördnad för, dyrkan av, det heliga. Verbet sancio (lat.), helga, bekräfta, fastslå, förbjuda, hör hemma inom juridiken (sanktionera). Adjektivet sanctus (lat.), helig, förefaller då höra hemma i en tankekrets där det finns något som fastlås, bekräftas. Lena Andersson blir sitt eget sancio mot en dramatisk kulisskonstruktion som kan ses enligt följande.

*

Som belysning av de olika uttalade grundvalar som används i den här kommenterade texten på Newsmill kan följande definitioner tas i beaktande.

 

Förnuft, begreppsbildning och slutledning, med logiken som grund. Ett ord med stor filosofisk analysbredd. Ordet ingår i definitionen på ratio (lat.), beräkning, bevis, förnuft, vilket är stammen i ordet rationell.

 

Rimlig, möjlig, trolig. Grundar sig på tillfällets eller erfarenhetens logik. Tillfället blir då en erfarenhet.

 

Logik, (gr. logikos), förnuftsmässig. Mer specifikt studiet av villkoren för att en tankegång eller bevisföring är giltig. Observera pluralformen - villkoren. Om det är en kedja av följdbevis eller enskilda pusselbitar som passas ihop blir en bedömning från fall till fall. Rör det sig om villkoret för giltigheten så har vi rört oss bort från logiken. Dess logosidentitet förutsätter plural.

 

Empiri, (gr. empeiria), förfarenhet, kunskap utifrån erfarenhet.

 

Inget av de tre första orden uppvisar en egentlig egentäckande identitetssfär, men utgör olika ingångsvinklar mot det som betraktas eller analyseras. - Var går gränsen för synonym och identitetsmarkör för det enskilda ordet? - De tar sin egen identitet bitvis från varandra. De kan också betraktas som levande i symbios. Det innebär praktiskt att den talande applicerar en egen livförsäkring för sitt eget resonemang om det uttryckligt grundas på dessa tre. (Varje berättelses inre trovärdighet och sammanhållning bygger på detta, utan att det behöver framhållas.) Bakom alltihop framstår då empirin som motorn och den reala grunden. Alla har inte med nödvändighet samma bakgrund och erfarenhet.

*

Andligt? Latinets spiritus betyder lättflyktig, fysiskt svårgripbar. Det är samma ord som sprit. Något som förflyktigas och inte kan greppas fysiskt. Berättelsen om anden i flaskan dyker osökt upp. - Ett försök att berättarmässigt med innehållslig poäng greppa problematiken.

 

Guds manliga persona är tydligen ett resultat av en lång historia där de hebreiska texterna utgör en länk bakåt i tiden. Guds rent problematiska struktur i Bibeln härrör, enligt Jonas Gardell, från principen med en stadsgud för varje enskild stad i forntiden. Det är alltså inte en Gud som förevisas i Bibeln. Den Fader som Jesus omnämner är i djupt släktskap med buddismens grundidé. Här finns också den forniranska religionen som bismak, där dess profet säger Tänk godhet; Tala godhet; Gör godhet. Därvidlag tvingas man också att rent praktiskt förstå den sakliga skillnaden mellan moral och etik. Moral är alltför ofta inte etisk. Etik är alltid etik och kan aldrig nämnas som moral, vilken stundom kan vara rent destruktiv och därmed samhällsfarlig.

 

"Fadern" är mer att betrakta som en omtydning av anden till att bli flaskan. Jesus säger att den som hädar den helige ande inte blir förlåten (Matt. 12:31-32; Mark. 3:29; Luk. 12:10). Vilket då skulle innebära den som glömmer och förnekar innehållet. Innebörden i det verkar rent praktiskt vara det vi ser i dag, där denna diskussion ingår.

 

(I Apg. 15:18 kan den helige Ande läsas som innehavet av övertygelsen. Att förneka sin övertygelse om det andligas existens - vilket ytterst är frihet från tid, rum och materia - vore därmed steget att gå förlorad för sig själv och göra sig själv identifierad och liktydig med den omgivande materien. Något som utmärker den som sätter kapitalet och egennyttan före medmänniskan, såväl under Jesu tid som nu.)

 

För att riktigt kunna börja hantera det här bör man ha någon erfarenhet av the spirit of music. Personlig erfarenhet av andlig upplevelse går per definition inte att bevisa, eftersom det är immateriell egendom. Men den som saknar en sådan erfarenhet har gärna åsikter på området, grundade på en tro/åsikt som blir en stark övertygelse. Varvid åsikterna blir empiriska. Dessa åsikter hävdar bestämt att de är bevisade, eftersom så många andra har samma erfarenhet, och därmed i logisk följdriktighet blir ovedersägliga.

 

Här börjar utmaningen för dagens samhälle. Att åter en gång frigöra anden från materien. Något som tycks väcka osäkerhet hos dem som själva benämner sig empiriker.

 

Prins Siddharta (Gotama Buddha) levde ca 500 år före Jesus och ansåg sig bara ha återupptäckt vad han lärde ut. Mycket hinner glömmas på 500 år. Just den här företeelsen förklaras utifrån vad man inom akademiska strukturer nämner som empiri, trots att det inte fullt täcker in A. ovan, fastmer verifierar efterföljande B.

 *

De båda kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus anser att Bibeln bör läsas allegoriskt. Gör man det så går det att i början av Första Mosebok läsa en parallell med aztekernas syn att det förekommit fem skapelser, tidsåldrar, samt fortsättningsvis därifrån vad den moderna vetenskapen kommit fram till. Man talar om fem stora utrotningar, där den sista för ca 65 millioner år sedan är mest omtalad. Första Moseboks beskrivning av dagarna är då sju tidsperioder som avses. Vi lever nu i den sjätte, innan den stora fridens tid, vilodagen. Därav talet om de yttersta av tider.

 

Dessutom ser den som noggrant läser inledningen på Första Mosebok att den indirekt säger vad många indianska skapelseberättelser också indirekt påtalar. Att skaparguden hade ett redan befintligt material att hantera. Att bli och vara Arkitekten för. Aztekernas fem skapelser, som kanske borde ha varit sex, blir då antalsmässigt begripliga. Det går då att frimodigt påstå att åsikten om utgångsmaterialets befintlighet och dess därmed särskiljande från Arkitekten inte är en följdfråga om höna eller ägg, men en tankestruktur som säger ungefär att ni ser kulisserna, men inte deras stöd bakom. Ni ser teatern men inte manuskriptet. Det är mer som siffrorna vilka beskriver en matematisk formel. Den finns där, har sin existens, även utan siffrorna.

 

Den syn på Bibeln som Ambrosius och Augustinus företräder är inte en tolkning, men en mer funktionsduglig läsart. Något som dessvärre Lena Andersson tycks ha haft svårt att finna en intellektuell anpassning till. Orsaken till att man vill ha bokstavtroende Bibelläsare är att det blir enklare att avfärda dem, eftersom man själv läser texten på det sättet. - Eller att man saknar kapacitet för att gå bakom det som texten talar om. - Det blir enklare för en själv. Här föreligger ett skapat problem, som i sig inte existerar annat än som en stark övertygelse. På samma sätt som religiösa människor har en stark övertygelse.

 

Det som är så tacksamt med Augustinus är att han betonar matematikens eviga natur. En ekvations resultat förblir vad det är genom tiden. Något som vetenskapen är oerhört tacksam för. Att blanda tro, religion, vetenskap och livsåskådning går bra så till den grad att ekvationen ifråga ger ett resultat som ger nya ingångsvärden till nästa ekvation. Att blicka framåt är inte bara något uppfordrande, men en nödvändighet. Att lösgöra delar i en ekvation för att de åsiktsmässigt kan te sig ointressanta ger ett helt annat resultat, som inte nödvändigt leder framåt annat än fiktivt, om rörelsen sker i ett krökt rum. Vare sig det är fysiskt eller intellektuellt.

*

Jesus talar själv i liknelser. Det är intellektuellt samma princip som att omvandla en tanke till materia för att göra den gripbar. Det mer intressanta i den framförda kritiken av kristendomen är att den går ut på att så långt som möjligt diskreditera personen Jesus, hans ord och det han står för, eftersom han är länken till Gud. Det är ett försök att bränna manuskriptet genom att slå sönder scengolvet. Det bärande i Nya Testamentet, jämte Thomasevangeliet, är vad personen Jesus säger. Hans ord. Den som har ordet har makten. Har du inte makten över dig själv riskerar du att bli ordlös eller verbalt famla i blindo. Kan du förlåta dig själv att tappa greppet, om dig själv? Därmed är vi tillbaka vid att häda (den heliga) anden.

 

Var finns Gud? Augustinus svarar i sina Bekännelser att Gud söker jag bäst i mig själv. Därmed är vi åter inne på punkt B. ovan och empirin.

 

Ett grundproblem för kyrkan verkar uppstå när man vill definiera begreppet den helige ande. Man såg det som en tredje part, närmast omöjlig att verbalt gripa, istället för att se det som fröet, utgångspunkten i det religiösa resonemanget. Dess kärna som skapar alla andra förutsättningar. Ett arv som sedan vetenskap och psykoanalys har förvaltat på sitt alldeles eget sätt och gjort till empiri.

*

Myt som synonym med lögn, eller mildare, påhitt tycks ha tagit fart på 1980-talet. Definitionen på myt är den verbala redogörelsen, berättelsen, beskrivningen av det som fysiskt framförs i riten. Myt och rit hör intimt samman. Det går inte att bryta ut något från sitt sammanhang och hoppas på att det ska klargöra det utbrutna. Vad är i så fall syftet? Att konstruera en emfas för sin egen empiri?

 

Jungfru, παρθένος (gr.) parthenos. Det finns otvetydigt en rationell, och förmodligen en språklig, förklaring till tankestrukturen kring Maria. Mest intresseväckande är att Maria i den ortodoxa kristendomen fyller samma funktion som Koranen i sunni-islam. Som Fönstret för individen mot Livskällan. Jungfruns stjärntecken, ett av de tolv på himmelsekvatorn. Samma antal som apostlarna. En tillfällighet?

 

I sammanhanget bör också påpekas att fornkeltiska berättelser talar om en ung kvinna som ska föda ett gossebarn vilken ska bibringa världen frälsning. Källforskningens gräns ligger vid tillgängligt material. Sedan börjar historiens dimmor.

*

Det är den enskildes förhållande till religionen som i alltför stor utsträckning skapar problem. Inte religionen i sig. Om källkritisk forskning känns obehaglig så förespråkas det hellre absurdistiska ”lösningar”, som att avskaffa religion som företeelse och enbart se det som en mytologisk antologi. Har någon ställt sig frågan, och därmed också för att minnas sin egen barndom, vad bibringade mig sagorna (det sagda, det berättade, myten) som barn?

 

Är det oviljan till källforskning, och analys därav, som har gjort religion till en exceptionellt komplicerad intellektuell ”logogryf” för en del människor? Eller är det oförmåga att läsa källtexter som källor, och hellre se dem som grumlade brunnar? Inte ens i bästa fall en provisorisk oas för självrannsakan utmed livets karavan.

 

Hur uttrycks det despotiska och elaka i Bergspredikan? Varför analyseras inte den uppförstorade, förmenta chismen mellan judendom, kristendom och islam? Varför lyfts aldrig kristendomens släktskap med buddhismen och därmed även islams ”kusinskap” med den? Varför är den egna fåfängan alltid mer värd än real samverkan?

*

Årets (2012) julkalender på TV, "Mysteriet på Greveholm: Grevens återkomst", har åstadkommit en putslustig effekt. Enligt SvD Kultur (nätupplagan fredag 7/12) har programmet sedan starten föregående lördag anmälts till Granskningsnämnden sju gånger. Två av angivna orsaker ska vara att programmet "uppmanat till ockultism" och "indoktrinerat barn till spiritism".

 

Det putslustiga i detta är att innehållet i anmälningarna stämmer med vad en del religiösa grupper främst i USA kritiserade J.K. Rowlings Harry Potter för. Även en katolsk herde har framfört sina varningar angående kalendern och nämnt SVT som "ondskans hantlangare".

*

Till slut vill jag tacka Lena Andersson för att hon skapat förutsättningen för denna analys, vilken utan hennes utlägg inte hade sett dagens ljus. Beroende på intellektets densitet flyter, sjunker eller lyfter tanken. Beroende på vem som gör bedömningen. Joh. 13:15.

 

Lennart Arivall