fredag 30 mars 2012

Kommunism, samhällssyn och idépolitik - Del 1:3

En kvart fore midnatt, 9 november, 1989, bryter människorna äntligen igenom den ideologiska skamfläck på den Europeiska kartan som hette Berlinmuren. Det var ett ögonblick som skapade enorma förväntningar och översvämmande glädjescener. Glädje och förväntningar som höll i sig till den djupt mörka dagen, såväl ideologiskt som idéstrukturellt i civilisationens historia, som inträffar den 11 september, 2001.

Oavsett krisen som kom under tidigt 1990-tal i Sverige, så var förhoppningen om framtiden en annan än den varit tidigare, under kalla kriget. 1990-talet blev ett decennium av möjligheter, som inte togs till vara. En möjlig lösning för sammanfogningen av det kluvna Tyskland hade varit att införa en helt ny valuta för det enade landet, vilket hade givit andra förutsättningar för landets ekonomi, och därmed dess sociala stabilitet. I dessa omvälvningar så väljer många inom den svenska vänstern att omvärdera, om man kan säga så, kommunismen som etikett snarare än som arbetsverktyg. Detta leder i sin tur till att liberaler och högerkrafter börjar arbeta mer aktivt på att smutskasta såväl enskilda individer som den ideolgiska grund som de står på. Ett sätt som praktiskt visar att man själv inte står på någon säker grund.

Vänsterpartiets Lars Ohly säger i detta sammanhang, på djupt förståeliga grunder, att han fortfarande är kommunist. Men misstaget han gör är att förutsätta att alla som lyssnar vet vad han talar om. Vilket kritiken från liberaler och högerkrafter in till denna dag praktiskt påvisade att man inte gjorde.

Vad är kommunism? Vad innebär det rent praktiskt? Hur uppstod det?

Ordet kommer från latinets communis, gemensam. Den romerske historikern P.C. Tacitus (ca 55-120 [56-117]?) nämner i sin bok Germania (år 98) om nordtyska folkstammar som har en brukandeprincip av jorden enligt gemensam modell. Här är ursprunget till kommunismen som princip och benämning. Senare beskrivet som: ”I sin urspungliga betydelse betecknar kommunism de äldsta primitiva samhällenas gemensamma jordbesittning (stamkommunism) och den allmänna egendomsgemenskap som bl.a. rådde inom de första kristna församlingarna och klostren. ... Den moderna kommunismen uppstod på 1840-talet då anhängarna av en revolutionär åskådning (främst Marx och kretsen kring honom) kallade sig kommunister i motsats till socialisterna, som försvarade konstitutionella metoder.” [Svenskt Konversationslexikon, 1943; andra omarb. uppl.]. - Att märka är formuleringen "... den moderna kommunismen ..."

Det är samma ord som i det svenska kommun, vars praktiska konstruktion ersätter den tidigare existerande socknen. Socknen grundar sig på den gemensamma kyrkan i bygden, eller den kristna gemenskapen i och med denna.

Kommunism är grundläggande en praktisk lösning för att öka effektiviteten i försörjningen av en befolkning, och att säkra en social balans och jämställdhet. Långt senare uppstår det som ska bli det praktiska problemet för dem som bara betraktar effekterna av det som Lenin skapar på grundval av Karl Marx. Man kan våga sig på jämförelsen av den ursprungliga gemenskapen, kommunismen, och dess förvanskning via Lenin, med idén om den gemensamma europeiska valutan och dess svårförsvarliga ställning efter att olika medlemsländer förvanskat gemenskapens förutsättningar.

För vad man ska kritisera communis, det gemensamma, är frågan. Enligt nyliberala principer ser det ut som om det gemensamma är en i grunden immateriell idé. En tanke om att varje individ har en frihet att använda sina personliga möjligheter. Det är först när statsadministrationen – det som i dagligt språkbruk nämns staten – börjar införa regleringar (oberoende av vilken regering), som nyliberaler (libertarianister), eller arbetarrörelsens representanter, börjar protestera eftersom det inkräktar på den personliga friheten. Ett jordbruk eller samhällssystem som frångått en real försörjningsmöjlighet för den enskilde jordbrukaren, medborgaren, genom att de fungerande konstruktionerna lösts upp, främst av politiska orsaker, får sin personliga frihet inkräktad på och begränsad. Därvidlag borde nyliberaler och främst socialister vara överens om de grundläggande aspekterna. Vilket de i princip också är, eftersom de regleringar som införs från staten följer antingen en nyliberal idé eller en idé från arbetarrörelsen. Men det uppstår för båda parter vinklingar som inte motsvarar den andres åsikter. Trots att dessa båda i grunden är gemensamma – individens frihet under personligt ansvar.

Karl Marx får ett problem (mer därom snart), som han själv tydligen inte ser som ett sådant och därför heller inte ser någon orsak att lösa, vilket i sin tur har givit osannolika långtgående effekter som leder till de problem som nyliberaler i dag har så svårt att hantera vid det praktiska handhavandet av regelverket för den personliga friheten – Du har din frihet, men du kan inte använda den för att inkräkta på någon annans personliga frihet. Samhället enligt Karl Marx och den nyliberala rörelsen blir som två tvinnade trådar, vilka tillsammans vrider samhället och är detsamma, med dess inneboende konflikter.

Jordbrukssamhällets medborgare har mest att vinna på samordning och gemensam hantering och utvinning av jordar och skog. När detta samhälle övergår i industrisamhället uppstår ett annat system av innehav av produktionsmedel, på grund av generering av kapital för stora inköp som grund för industriell produktion, och den avkastning detta ger. Vilket ger grunden för Karl Marx och de påföljande kontroverserna. De motsättningarna lever kvar och stärks fram till nästa övergång, in i tjänstesamhället. Men motsättningarna tycks snarast ha fördjupats, än blivit hanterade.

Kontroverserna borde aldrig ha uppstått om industriidkarna hade förstått nödvändigheten av att ta ett samhällsansvar, istället för att se som en prioritet att berika sig själva. Den personliga frihetens första halva skapar lätt egoism och godtycke, varvid också den personliga friheten upphör. Andras personliga frihet blir då en chimär eller något som man tvingas konstruera nya idéteoretiska system kring, så som spelteorin.

Problemet för Karl Marx uppstår när han vill överföra idén om den gemensamma jordbesittningen från urkommunismen, till industrisamhällets maskinverkstäder och till råvarutillgångar. Eftersom dessa ofta ägs privat blir utgångspunkten en helt annan, och måste därför betraktas på ett annat sätt. Det existerar ingen egentlig personlig frihet i industrisamhällets maskinhallar. Du förlorar din egen dyrbara tid på att berika någon annan för att du själv ska kunna försörja dig. Om du inte själv är besatt av ditt arbete. Helt mekaniserade och datoriserade maskinhallar skulle lösa det problemet. Varvid arbetslöshet/arbetsbrist uppstår. Uppgiften för Karl Marx syntes vara att återupprätta den jämvikt som rådde i samhällskonstruktionen under jordbrukseran. Tysklands industrialisering under 1830-talet och det politiskt oroliga 1840-talet utgör den verklighet som Karl Marx lever i. Det dåvarande ryska jordbruket var inte en modell att utgå ifrån, och de senare sovjetiska jordbrukskomplexen blev mer en förlängning av de rådande förhållandena före livegenskapens avskaffande 1861. Teorin öppnade på ett djupt oroande sätt vägen för praktiker som hade en annan personlig färgning av sin idéteori än den Karl Marx avser, och vägen dit som finns i Platons dialoger.

Full sysselsättning med ett meningsfullt liv är fullt möjligt när de som har kapaciteten att generera kapital tar ett samhällsansvar. När produktionsmedlen genererar förutsättningar för samhället som helhet och den enskilde medborgaren som samhällsmedlem. Inte för ett fåtal, som lever på andras arbete. Företag med låg lönsamhet som har tagits över av de anställda har lyckats vända ekonomin och kunnat fortsätta. Där fungerar principerna hos Karl Marx. Något som visar hur det genererade kapitalet har blivit felanvänt tidigare. Kontroversen handlar om personliga ställningstaganden och personligt ansvar gällande samhället som helhet. Statliga regleringar får lätt ett motstånd att stiga fram med automatik. Då gäller mer den gamla folkbildningens principer, istället för att låta sig bli obildbar under jakten på kapital. Varför tycks pengar generera en brist på bildning och insikt?

Del 2:3
Lennart Arivall

Inga kommentarer: