Paradigm och förskjutningar av verkligheten

Ord får under tidens gång utökade definitioner. Av olika orsaker. Det som tycks skilja de svenska och engelska språkens vokabulär åt är att engelskans ord är så fyllda av nyanser, medan svenskan mer och mer får sin ordstam beskuren när det gäller innebörder och preciserande vinklar, bara för att utökas av främmande ord. Då främst engelska, som förvrängs i försvenskad skrud och förlorar sin ursprungliga nyans.

Någon gång under 1980-talet får någon i det Socialdemokratiska partiet en närmast osannolik idé. – Som synes är det oprecisa och det tillsvidare okända ett genomgående koncept så långt. Vem som kläckte idén, och på vilka grunder, är svårt att få klarhet i. Men New Age ansågs plötsligt som ett politiskt hot. Det är ungefär som att få ett kok stryk, men att i polisprotokollet få det bokfört som frivilligt erhållen massage.

Den som minns sitt 80-tal kommer också ihåg att plötsligt, som ur trollkarlens hatt, stod det ofta på Aftonbladets löpsedlar, och senare även på Expressens, ordet MYT. Löpsedlarna var så konstruerade att ordet myt skulle associeras med lögn. Själv undrade jag varför man i så fall skrev myt istället för lögn. Det var bara en bokstav mindre. Dessutom är de inte synonymer. Det kunde knappast vara av miljöskäl för att spara trycksvärta.

Myt är så långt ett frågetecken, om man inte gör en möjlig koppling till den osannolika idén rörande New Age som överlägsen politik, eller som något mer lockande än rådande politik. I det läget börjar en möjlig sannolik koppling att framträda. Myt är definitionsmässigt kopplat till religiösa berättelser. Men myt utan rit är som ett dukat bord utan mat. Eller ett matbord utan middagsgäster. Myt och rit hör intimt samman. Myten är berättelsen som riten framställer för åskådaren. Eftersom myten är en verbal framställning kommer man idémässigt lätt över till nyskapade berättelser som inte har någon anknytning till tradition och historia. Där uppstår vad som i folkmun nämns mytomani. Eftersom mani står nära i sin definition till en slags tvångsmässig sjukdom så blir hela konstruktionen en tydlig redogörelse för ett ansträngt fantiserande. Därifrån har ordet myt, som det kommit att användas sedan 1980-talet, fått sin utökade men något ansträngda definition. En mani som fått språket på glid.

Vintage är ett annat smakfullt exempel. Definitionen är ”vinskörd, årgång”, och åtföljs alltid av ett årtal. Men modeindustrin upptäckte att det fanns mycket pengar i second handmarknaden. Varför man började nyproducera second hand. Men att kalla det för det var inte modemässigt riktigt, eller en riktig varudeklaration. Att då leta efter en benämning som var mer anpassad till kundkretsen, och som gav en smak av något mer delikat eller elegant torde ha varit lockande. På så sätt har sannolikt ett arbetsord för att etikettera årgångar på viner blivit ett allmänt obestämbart koncept för något nyproducerat gammaldags, som inte ens har med ordet att göra.

Paradigm passar in i hela den här berättelsen. Därför att det ordet har gått en mycket intressant historia till mötes, och kan sägas beskriva den tripp som de båda nyss nämnda genomgått. – Det kommer från grekiskans para – bredvid; enligt – och deiknumi – att visa; att peka ut; - vilket ger verbet paradeiknumi – utställa; framställa; skildra.

Paradeigma – provbit; mönster; utpekande; bevis – används hos Platon som det mönster vilket Demiurgen använder för att skapa kosmos.

Före 1962 används ordet bara inom språkvetenskapen. Inom grammatik, lingvistik och retorik. I det sista fallet kan man börja spåra ett mönster(!) för det idémönster som ska leda till den utökade definitionen. En beskrivande ordmålning som nära nog kan stå på gränsen till myt. Något att ställa bredvid något annat som förebild, eller jämförande mått.

1962 utkommer The Structure of Scientific Revolutions, av Thomas Kuhn (1922-1996). Kuhn är amerikansk fysiker, som övergår till att bli vetenskapshistoriker och filosof. Sådana övergångar brukar skapa intressanta mönster i sig. Tag Carl Sagan som exempel, astrofysikern som bland annat skrev en roman i science fictionformat. Kuhn framställer i sin bok en teori om att tankemönster styr vetenskapen, och har samma påverkan på tänkandet som det bestämda böjningsmönster som finns för verb inom lingvistiken. När det så uppstår observationer som inte passar i mönstret, och de blir tillräckligt påtagliga för att inte kunna bortses ifrån, så uppstår vad han kallar en kris, en revolution, ett skifte i mönstret – ett paradigmskifte. En teori som han också har fått kritik för.

Själva resonemanget kan te sig något ansträngt, även om det idémässigt är förståeligt. Att skifta ett lingvistiskt paradigm vore närmast oförsvarligt. Att Kuhn ser det som möjligt inom vetenskapen kan istället tyda på att vetenskapen inte har hittat ett hållbart mönster för att nå dugliga resultat. När man så, med utgångspunkt från Kuhns teoretiska resonemang börja tala om paradigm och skiften inom demsamma, på områden som rör samhällets funktioner och ekonomiska styrningar och grunder, då går man ut på alltför tunna isar. Istället för att tala om paradigm och ett förment skifte av detsamma, är det lämpligare att tala om en ändrad social, eller hellre socioekonomisk, algoritm.

Varför är det så nödvändigt att ändra det mönster som betraktas och används för konstruktion av en företeelse, än att använda mönstret för att betrakta nya vinklar och deras mönster? Kvantfysiken är inte ett nytt mönster som ställer Einsteins teoretiska resonemang åt sidan, men den grund som Einstein tvangs att stå på, utan att kunna finna en beskrivande form för dess existens.

Tycker man om skiftande böjningsformer av verkligheten så ger man gärna ord nya innebörder. Framgång och utveckling bygger på det innevarande. Om man måste riva för att bygga nytt, då har man satt sig i ett i längden ohållbart syndrom, där man efter ett tag inte ser skillnader och detaljer. Allt ska bort. Det finns intressanta regler för hur man bygger in ett hus i naturen i den kinesiska läran Feng Shui. Där är det bestående, det innevarande, nödvändigt för fortsättningen.

Att nämna omkastningen av samhället under 1990-talet för ett paradigmskifte, är samma felkoncept som att bortse från Einsteins brist på full insikt i den värld som han befann sig i. 1990-talet ter sig mer som ett iscensatt experiment, med utgångspunkt från Thomas Kuhns idéteori. Med en vetenskapsman i ryggen kan man vrida samhällets ekonomi och sociala trygghet ur händerna på dem som har sitt liv infogat i den fungerande tillvarons mönster. Det är sådana krängningar av verkligheten som lägger grunden för revolutioner. Revolution är ett böjningsmönster för ett samhälle. Ett böjningsmönster med syftet att återställa jämvikten i en obalans.

Lennart Arivall

Bostäder och ideologier

På Svd Opinion, nätutgåvan 19 september 2011, skriver Sofia Arkelsten (M) och Anti Avsan (M) i artikeln "Nya subventioner löser inte bostadsbristen" bland annat följande.

”I Sverige har det byggts ungefär hälften så många bostäder jämfört med våra nordiska grannländer. Dessutom har människors livsstil förändrats. Det finns en stor andel singelhushåll i storstäderna. Deras bostadsbehov motsvaras inte av hur bostadsbeståndet ser ut. Bostäderna i miljonprogrammet planerades efter vad som då kallades normalfamiljen. Därför finns det ett stort antal två- och trerumslägenheter. Antalet små lägenheter är betydligt färre.

... ...

Förr ägnade sig politiker ofta åt att försöka hindra människor att flytta in till städer. Detta fungerar inte och är nog ett av skälen till att bostadsbristen är störst i storstäderna och framförallt i Stockholm. Urbaniseringen är en stark global trend och befolkningen i större städer kommer att fortsätta öka.”

Statistik från Uskab, presenterad i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, nr 9, mars 2012, visar att antalet enrummare i Stockholm utgör 36% av bostadsbeståndet innanför tullarna. Därefter minskar beståndsdelen med ca 10% per ytterligare rum. Arkelsten & Avsan säger något annat om Stockholm.

Att benämna singelboende som en livsstil är att etikettera människor på ett självsvåldigt sätt. Att vara singel är inte med nödvändighet självvalt. I det läget blir de singelboende ett socialt, eller snarare socioekonomiskt momentum. Inte nödvändigt någon som indirekt tvångsmässigt ska placeras i en enrummare. – Exakt vad vet Arkelsten & Avsan om singlars personliga bostadsbehov? Klarar man ensam en hyra på en trerummare så finns det enligt nyliberal standard ingen orsak att flytta på en sådan människa från sitt boende. Formuleringarna som används lämnar mycket i övrigt att önska. I synnerhet som de båda själva anser sig representera en politisk livsstil som innebär löften om personlig frihet. Livsstil tycks ha blivit en intellktuell utfyllnad, en verbal klyscha, ungefär som rödvinet och ”vänstern”.

Dessutom tycks man peka finger åt decentraliseringspolitiken. Istället för att se den både pragmatiska och oundvikliga nödvändigheten av en levande landsbygd. Att snegla på decentraliseringen som en ursäkt för att inte bygga nytt på ett samhällsmässigt effektivt sätt, därför att man är ideologiskt låst, är att missbruka sin post som förtroendevald.

Urbaniseringen är ett växande globalt problem, som hänger samman med den sig utbredande nyliberala politik som äter sig in i olika samhällssystem. En del av lösningen är en genomtänkt fördelningspolitik. Något som räknas bort från agendan i en nyliberal livsstilsåskådning. Därmed tvingas man att söka efter andra än de som har konkret möjlighet att minska börda och tryck. Den nyliberale politikern ser sig därmed som fri att öppna för marknadens fria friheter, vilka tros vara den självläkande frälsningen. En fiktiv frälsning som ger stora samhällsproblem. En marknad behöver produktion som behöver arbetare som behöver bostäder. Decentralisering kräver också logistik, som skapar nya arbetstillfällen. Kära Arkelsten & Avsan – byt livsstil till en som är samhällsnyttig. Tänk stort. Större än nyliberalt. Tänk funktionsdugligt.

Subventioner vid nybyggnad skyr man därför att det blir ett ideologiskt svårhanterligt koncept. Att det ger positiva effekter är inte roande så länge som förfaringssättet inte passar in i ideologin. Därmed går den vilsna hunden Marknaden och pinkar lite varstans som nyliberala ideologer ställt upp ekonomiska riktmärken.

Att fritt kunna välja sitt boende förutsätter förutsättningslöst en dynamiskt expansiv samhällsekonomi. Då avses inte en sådan som ledde fram till krisen 2008, vilken baseras på hämningslös parasitism.

Den grundläggande orsaken att sälja ut allmännyttan har sett ut att vara kommunernas ekonomi. Genom utfösäljning sparar också kommunerna pengar som framtida underhåll innebär. Ett koncept som stänger in dem som inte har ekonomisk kapacitet. En sådan politik undergräver samhällsbasen social trygghet.

De tre allmännyttiga bolagen i Stockholm ägs av Stadshuset AB, som gör vad de tycker med pengarna. Vilket har inneburit att hyresgästerna blivit mjölkkor för ekonomiska experiment på annat håll. Det blir en tacksam grund för medelklassen – som verksamheten riktar sig till – att minska sina personliga kostnader gällande boende. För att kostnaden ska minska fordras att realinkomsten täcker och ger större marginal efter ränte-, amorterings- och boendeavgiftskostnaderna, än hyreskostnaden i samma bostad under allmännyttans innehav.

Som arbetslös, låginkomsttagare eller hemlös har du ingen omedelbar möjlighet att välja ditt boende. Det talas mer om att ombilda allmännyttan än om att skapa möjligheter att köpa villa, eller att stärka möjligheten för en hemlös att hitta ett eget hyreskontrakt. Arbetsbristen är ett mer grundläggande samhällsproblem än förmenta behov av olika former av boende. Medelklassen klarar sig bra ändå utan sänkta avgifter.

Brist på sakinformation ger också effekten att den omnämnda medelklasen bokstavligen tror att den köper kvadratmetrarna som bostaden är. En bostadsrättsförening är ett ekonomiskt kollektiv. Med eller utan rödvin.

Behovet av boende har inte ändrats sedan urminnes tid, men vill man påbörja att vara trovärdig angående fritt val av bostad, så är varianten att bokstavligen köpa lägenheten med kvadratmetrar och väggar ingående i priset, och med hyresvärden kvarvarande för övriga, det som förefaller mest rationellt. Samordnade interna köer mellan landets privata och allmännyttiga fastighetsägare är också önskvärt för att bredda ingången. Det gör sannolikt inte heller samhällsbasen social trygghet instabil. Men det kräver politisk kompetens och framförhållning. Vi som vill vara självständiga och planera våra egna liv – inte följa marknadens villkor - vi åthutas med gammal rödvinsvokabulär; associationism bortom sakfrågorna.

Lennart Arivall

Kommunism, samhällssyn och idépolitik - Del 1:3

En kvart fore midnatt, 9 november, 1989, bryter människorna äntligen igenom den ideologiska skamfläck på den Europeiska kartan som hette Berlinmuren. Det var ett ögonblick som skapade enorma förväntningar och översvämmande glädjescener. Glädje och förväntningar som höll i sig till den djupt mörka dagen, såväl ideologiskt som idéstrukturellt i civilisationens historia, som inträffar den 11 september, 2001.

Oavsett krisen som kom under tidigt 1990-tal i Sverige, så var förhoppningen om framtiden en annan än den varit tidigare, under kalla kriget. 1990-talet blev ett decennium av möjligheter, som inte togs till vara. En möjlig lösning för sammanfogningen av det kluvna Tyskland hade varit att införa en helt ny valuta för det enade landet, vilket hade givit andra förutsättningar för landets ekonomi, och därmed dess sociala stabilitet. I dessa omvälvningar så väljer många inom den svenska vänstern att omvärdera, om man kan säga så, kommunismen som etikett snarare än som arbetsverktyg. Detta leder i sin tur till att liberaler och högerkrafter börjar arbeta mer aktivt på att smutskasta såväl enskilda individer som den ideolgiska grund som de står på. Ett sätt som praktiskt visar att man själv inte står på någon säker grund.

Vänsterpartiets Lars Ohly säger i detta sammanhang, på djupt förståeliga grunder, att han fortfarande är kommunist. Men misstaget han gör är att förutsätta att alla som lyssnar vet vad han talar om. Vilket kritiken från liberaler och högerkrafter in till denna dag praktiskt påvisade att man inte gjorde.

Vad är kommunism? Vad innebär det rent praktiskt? Hur uppstod det?

Ordet kommer från latinets communis, gemensam. Den romerske historikern P.C. Tacitus (ca 55-120 [56-117]?) nämner i sin bok Germania (år 98) om nordtyska folkstammar som har en brukandeprincip av jorden enligt gemensam modell. Här är ursprunget till kommunismen som princip och benämning. Senare beskrivet som: ”I sin urspungliga betydelse betecknar kommunism de äldsta primitiva samhällenas gemensamma jordbesittning (stamkommunism) och den allmänna egendomsgemenskap som bl.a. rådde inom de första kristna församlingarna och klostren. ... Den moderna kommunismen uppstod på 1840-talet då anhängarna av en revolutionär åskådning (främst Marx och kretsen kring honom) kallade sig kommunister i motsats till socialisterna, som försvarade konstitutionella metoder.” [Svenskt Konversationslexikon, 1943; andra omarb. uppl.]. - Att märka är formuleringen "... den moderna kommunismen ..."

Det är samma ord som i det svenska kommun, vars praktiska konstruktion ersätter den tidigare existerande socknen. Socknen grundar sig på den gemensamma kyrkan i bygden, eller den kristna gemenskapen i och med denna.

Kommunism är grundläggande en praktisk lösning för att öka effektiviteten i försörjningen av en befolkning, och att säkra en social balans och jämställdhet. Långt senare uppstår det som ska bli det praktiska problemet för dem som bara betraktar effekterna av det som Lenin skapar på grundval av Karl Marx. Man kan våga sig på jämförelsen av den ursprungliga gemenskapen, kommunismen, och dess förvanskning via Lenin, med idén om den gemensamma europeiska valutan och dess svårförsvarliga ställning efter att olika medlemsländer förvanskat gemenskapens förutsättningar.

För vad man ska kritisera communis, det gemensamma, är frågan. Enligt nyliberala principer ser det ut som om det gemensamma är en i grunden immateriell idé. En tanke om att varje individ har en frihet att använda sina personliga möjligheter. Det är först när statsadministrationen – det som i dagligt språkbruk nämns staten – börjar införa regleringar (oberoende av vilken regering), som nyliberaler (libertarianister), eller arbetarrörelsens representanter, börjar protestera eftersom det inkräktar på den personliga friheten. Ett jordbruk eller samhällssystem som frångått en real försörjningsmöjlighet för den enskilde jordbrukaren, medborgaren, genom att de fungerande konstruktionerna lösts upp, främst av politiska orsaker, får sin personliga frihet inkräktad på och begränsad. Därvidlag borde nyliberaler och främst socialister vara överens om de grundläggande aspekterna. Vilket de i princip också är, eftersom de regleringar som införs från staten följer antingen en nyliberal idé eller en idé från arbetarrörelsen. Men det uppstår för båda parter vinklingar som inte motsvarar den andres åsikter. Trots att dessa båda i grunden är gemensamma – individens frihet under personligt ansvar.

Karl Marx får ett problem (mer därom snart), som han själv tydligen inte ser som ett sådant och därför heller inte ser någon orsak att lösa, vilket i sin tur har givit osannolika långtgående effekter som leder till de problem som nyliberaler i dag har så svårt att hantera vid det praktiska handhavandet av regelverket för den personliga friheten – Du har din frihet, men du kan inte använda den för att inkräkta på någon annans personliga frihet. Samhället enligt Karl Marx och den nyliberala rörelsen blir som två tvinnade trådar, vilka tillsammans vrider samhället och är detsamma, med dess inneboende konflikter.

Jordbrukssamhällets medborgare har mest att vinna på samordning och gemensam hantering och utvinning av jordar och skog. När detta samhälle övergår i industrisamhället uppstår ett annat system av innehav av produktionsmedel, på grund av generering av kapital för stora inköp som grund för industriell produktion, och den avkastning detta ger. Vilket ger grunden för Karl Marx och de påföljande kontroverserna. De motsättningarna lever kvar och stärks fram till nästa övergång, in i tjänstesamhället. Men motsättningarna tycks snarast ha fördjupats, än blivit hanterade.

Kontroverserna borde aldrig ha uppstått om industriidkarna hade förstått nödvändigheten av att ta ett samhällsansvar, istället för att se som en prioritet att berika sig själva. Den personliga frihetens första halva skapar lätt egoism och godtycke, varvid också den personliga friheten upphör. Andras personliga frihet blir då en chimär eller något som man tvingas konstruera nya idéteoretiska system kring, så som spelteorin.

Problemet för Karl Marx uppstår när han vill överföra idén om den gemensamma jordbesittningen från urkommunismen, till industrisamhällets maskinverkstäder och till råvarutillgångar. Eftersom dessa ofta ägs privat blir utgångspunkten en helt annan, och måste därför betraktas på ett annat sätt. Det existerar ingen egentlig personlig frihet i industrisamhällets maskinhallar. Du förlorar din egen dyrbara tid på att berika någon annan för att du själv ska kunna försörja dig. Om du inte själv är besatt av ditt arbete. Helt mekaniserade och datoriserade maskinhallar skulle lösa det problemet. Varvid arbetslöshet/arbetsbrist uppstår. Uppgiften för Karl Marx syntes vara att återupprätta den jämvikt som rådde i samhällskonstruktionen under jordbrukseran. Tysklands industrialisering under 1830-talet och det politiskt oroliga 1840-talet utgör den verklighet som Karl Marx lever i. Det dåvarande ryska jordbruket var inte en modell att utgå ifrån, och de senare sovjetiska jordbrukskomplexen blev mer en förlängning av de rådande förhållandena före livegenskapens avskaffande 1861. Teorin öppnade på ett djupt oroande sätt vägen för praktiker som hade en annan personlig färgning av sin idéteori än den Karl Marx avser, och vägen dit som finns i Platons dialoger.

Full sysselsättning med ett meningsfullt liv är fullt möjligt när de som har kapaciteten att generera kapital tar ett samhällsansvar. När produktionsmedlen genererar förutsättningar för samhället som helhet och den enskilde medborgaren som samhällsmedlem. Inte för ett fåtal, som lever på andras arbete. Företag med låg lönsamhet som har tagits över av de anställda har lyckats vända ekonomin och kunnat fortsätta. Där fungerar principerna hos Karl Marx. Något som visar hur det genererade kapitalet har blivit felanvänt tidigare. Kontroversen handlar om personliga ställningstaganden och personligt ansvar gällande samhället som helhet. Statliga regleringar får lätt ett motstånd att stiga fram med automatik. Då gäller mer den gamla folkbildningens principer, istället för att låta sig bli obildbar under jakten på kapital. Varför tycks pengar generera en brist på bildning och insikt?

Del 2:3
Lennart Arivall

Kommunism, samhällssyn och idépolitik - Del 2:3

Den franska revolutionen 1789 är ett misslyckande, inte bara på grund av all blodspillan och de långa krig som följde, men även för att dem som hoppades på att få det så mycket bättre, bönder och arbetare, inte fick det. Man gjorde sig av med en kostsam regim, men fick en ännu kostsammare istället. Detsamma går att säga om den ryska revolutionen 1917. Revolutioner är ofta händelser som blir något annat än det var tänkt. Det är det svårkontrollerbara i skeendet som skrämmer.

Ryska revolutionen är egentligen ett mycket långt utdraget förlopp som kanske kan sägas starta under 1840-talet och nå en första topp 1905.

Senare blir nöden under världskriget avgörande för händelserna som når sin första kulmen 1917. Central i historieskrivningen är Vladimir Iljitj Uljanov. Namnet Lenin ska vara ett täcknamn från de revolutionära kretsarna, och betyder ”mannen från floden Lena” (östra Sibirien, där han satt förvisad en tid; 1897 hade han suttit placerad vid floden Jenitsej). Ett täcknamn som lika mycket blir ett politiskt artistnamn.

Familjen var välbärgad. Fadern uppnådde statsråds rang och fick därmed ärftlig adelstitel. Den unge Vladimir är inte tillfreds med sin omgivning. Han tar vid unga år avstånd från kyrkan, vilket bör ses som uppseendeväckande mot hans bakgrund, och får genom sina studiekamrater kontakt med den revolutionära idéströmning som var rådande inom intelligentian. Författaren Nikolaj Tjernysjevskij framträder som en stark förebild i hans liv.

Tjernysjevskij blev politiskt obekväm genom sitt skriftställarskap, och utan hållbar bevisföring fängslad och deporterad. Totalt lever han 25 år i förvisning. Starkt påverkad av sina negativa erfarenheter från samhället skriver han under fängelsetiden romanen ”Vad bör göras?”. En bok som kom att påverka många revolutionära studenter, och gjorde ett mycket djupt intryck på Vladimir Lenin, som senare själv gör en skrift med samma titel. Att Tjernysjevskijs bok alls lyckades slinka igenom censuren kan te sig gåtfullt, men den ryska byråkratin är en ständigt absurd joker. Boken förbjöds till slut. Förbudet hävdes efter 1900, under tsar Nikolaj II:s tid.

Lenins äldre bror, Aleksandr Iljitj Uljanov, får ett öde som kanske kan ses som en direkt orsak till att Lenin blir Lenin. Aleksandr ingår i gruppen ”Folkviljan” som är en samling radikaler med terror på arbetslistan. Radikaler som år 1881 dödat tsar Aleksandr II. Efter ett misslyckat mordförsök 1887 på Aleksandr III, grips bland andra Aleksandr Uljanov. Han hängs kort därefter tillsammans med fyra andra. Vilket får långtgående konsekvenser för Lenins fortsatta liv. Senare samma år blir han själv arresterad och relegerad från universitetet, efter att ha varit med i demonstrationer. Det är efter detta som han börjar läsa Karl Marx. Enda arbetet som han någonsin haft är några veckors anställning som advokat. Lenin hade råd att vara arbetslös med sin bakgrund, och tvingad av sina egna omständigheter att bli revolutionär.

Från och med broderns död, genom 1890-talet fram till och med 1917, eller snarare till inbördeskrigets slut 1923, är han i ständig konflikt med dels det ryska samhället, dels politiska meningsmotståndare inom det ryska socialdemokratiska partiet och människor som anser att han har förrått revolutionen. Efter 1900 är han mest utomlands, svårfångad som en vind över fälten i Schweiz, Italien, England, Tyskland. Fjärran från händelsernas centrum, isolerad på grund av kriget sedan 1914, blir han brutalt överraskad av att revolutionen utbrutit i Petrograd, februari (mars enl. gregorianska kalendern) 1917.

Här börjar också en delikat soppa som givit näring till en del teorier om olika former av sammansvärjning rörande revolutionen. Kriget mellan Ryssland och Tyskland var tärande för båda parter. Den enda realt påvisbara sammansvärjning som pågick var följande. Tyska utrikesdepartementet och rikskanslern är direkt inblandade i förloppet. Utrikesministern, Artur Zimmermann, ökar det redan pågående stödet till bolsjevikerna i syfte att försvåra den ryska krigsansträngningen. I april 1917 ger kejsaren, Wilhelm II, Lenin, Kamenev, Zinovjev (de två sista stödde senare Stalin en tid), m.fl. en ”fri lejd” över tyskt territorium. Resan går via Stockholm och Finland till Petrograd. Det ekonomiska stödet pågår även under vintern 1918.

Tillsammans med Trotskij tar Lenin över kontrollen i de råd (sovjeter) som bildats enligt 1905 års modell, där grundidén är direktdemokrati. Något som Lenin och Trotskij avskaffar. Med hjälp av de övertagna arbetar- och soldatråden i huvudstaden tar man genom en kupp, mot regeringen i Vinterpalatset, över makten i oktober (eg. 5 november) 1917. Befolkningen i staden är tämligen aningslös om vad som pågår.

Den 3 mars 1918 sluts en fred mellan Ryssland och Tyskland, vars syfte för Lenin är att kunna koncentrera tillgängliga medel på att avsluta revolutionen hemma. Effekten blir det redan inledda inbördeskriget som rasar mellan 1917-1923. 1922 utropas Socialistiska rådsrepublikernas union, Sovjetunionen, vilket blir historiens förfalskning av rådsformens ursprungliga idé.

Den ryska revolutionen, som avbröts genom Lenins kupp och som sedan förvanskades av Stalin, kan inte ses som någon form av mönster för framgångsrik samhällsomvandling. Drastiskt talat inte ens för att framföra kritik mot, eftersom den genom sitt förlopp kritiserar sin egen existens. Lenin agerade inte ensam, men hans egensinniga kontrollvilja, och rentav psykiska instabilitet som blir tydlig från sensommaren 1918, försvårade en fungerande statsbildning. Skomakarsonen med artistnamnet Stalin, uppfostrad med stryk och drabbad av personliga sociala motgångar under livet, skapar sedan en dödsteater i egen regi, på den scen som Lenin och Trotskij (utvisad 1929) konstruerat.

Det enda som kan påstås ha påverkats positivt av utvecklingen efter 1917 var rysk konst - futurismen och den abstrakta konsten uppstod och blommade – fram till att den förbjöds av Stalin 1934. Över 50.000 av dessa gömda alster fortlevde genom en märklig och vågad insats i Moskva och Leningrad, under 1960- och 1970-talen, av konstnären Igor Savitskij (1915-1984). Samlingen finns på plats i staden Nukus, 100 km söder om Aralsjöns forna sydligaste strandlinje. Han grundlurade den sovjetiska byråkratin och överlevde, liksom en mängd sagolik konst.

*

Mao Zedong tar i mycket efter Stalin, som han ser upp till. Stalin är den som iscensätter femårsplanerna. Den första godkänns 1929. Orsaken och målet är precis desamma som kom att inspirera Mao till vad som kallas Det stora språnget, vilket är Kinas andra femårsplan, 1958-62. Att på kort tid öka produktionen för att hinna ifatt västvärldens industriproduktion. I sammanhanget bör påpekas att Mao bryter samarbetet med Sovjet 1960. Effekten av Det stora språnget blir en enorm svält. Motsvarande vad som hände i Ukraina under Sovjets första femårsplan. Mao hamnar också i samma motsatsrelation som Stalin till konstnärer och fritt skapande.

Kulturrevolutionen som inleds 1966 är ett resultat av att Mao börjar förlora greppet om makten efter det misslyckade Stora språnget. Kulturrevolutionen visar sig även det bli ett destruktivt experiment som inte avslutas förrän i och med Maos död 1976. Maos form av kommunism är ett sätt att vrida Stalins principer ett steg längre.

Mao Zedong framträder mer som en tävlingsmänniska än som en politisk visionär och social reformator med syftet att bygga ett fungerande samhälle.

1978 införs ”den öppna dörrens politik” av Deng Xiaoping med flera, som koncept för internationell handel och innebär marknadsekonomiska principer i den kinesiska ekonomin. Deng insåg att de nationella finanserna måste stärkas, men han insåg nog inte fullt ut att det därmed också skapade förutsättningen för framtida intern politisk konfrontation. Det kinesiska anfallet på Vietnam 1979, kan ses som Dengs försök att stärka sin egen makt, på samma sätt som Mao tvangs göra. Hans politiska balansakt påminner i viss mån om den som Vladimir Putin genomfört i Ryssland. I dag anses inte Kina så som en definitionsenlig kommunistsk stat, på grund av att det marknadsekonomiska inflytandet är så stort.

*

Även i Nordkorea är Stalin utgångspunkten. På Jaltakonferensen, 4-11 februari 1945, lovar Stalin i en hemlig överenskommelse att Sovjetunionen går i krig mot Japan tre månader efter Tysklands kapitulation. Den 8 augusti 1945 sker attacken. På en vecka ockuperas Manchuriet och den norra delen av Koreahalvön. USA besätter den södra delen.

Kim-Il-Sung har sedan 1931 hållit sig i Manchuriet som motståndsman mot den japanska ockupation, och därefter i Sovjet, där han tränas och blir major i Röda Armén. Efter den sovjetiska invasionen av norra Korea tillsätts Kim som ledare. Han går snart sin egen väg och skapar en ideologi med namnet Juche - självtillit. En teorikusin till nyliberalismen – varje individ är ansvarig för sitt eget öde och kan utforma sin framtid. En idékusin till positivismen – skratta så är du lycklig.

*

De amerikanska bombningarna i Vietnam spiller över till Kambodja, vilket sakligt lägger grunden för khmerernas maktövetagnade 1975. Deras frontfigur Saloth Sar tar sig artistnamnet Pol Pot. Det finns många intressanta och givande jämförelser att göra mellan hans ideologi och moderna finansiärer och marknadsekonomer. De gör en likartad betraktelse av pengar, enligt en rakt motsatt ståndpunkt, men med principiellt samma avslut – katastrof. Pengarna ska lösa deras huvudsakliga, och kanske personliga, problem, och få individ och land att nå lyckan.

Pol Pot och kretsen kring honom kom från medelklassen. Intellektuella, där flera av dem studerat på universitet i väst.

Under deras ledning avskaffar Kambodja pengarna. Landet döps om. Bybor fraktas till staden. Stadsbor körs ut på landet. (Lite påminner det om svensk arbetsmarknadspolitik från 90-tal till nutid, men kallas här omskolning.) Idén om det penninglösa samhället finns starkt representerad på den sovjetiska partikongressen i mars 1921, vilket dock till slut avslogs på initiativ av Lenin.

Pol Pots form av kommunism är ett sätt att vrida Maos principer, och därmed Stalins, ännu en bit längre bort.

*

Jugoslavien är en märklig konstruktion. Under mellankrigstiden är det ett kungarike vars skapande drevs fram på serbiskt initiativ, i hopp om att få sydslaverna mer enade i framtiden mot olika stormakter. 1945 ersätts monarken med Josip Broz, känd som Tito. Ett rykte bland äldre jugoslaver säger att han var ryss.

Jugoslaviens efterkrigsroll konstrueras på Jaltakonferensen, 4-11 februari 1945. Överenskommelsen innebar att landet blev kommunistiskt men stod under inflytande från väst. En märklig situation, kanske begriplig för att Stalin inte ansåg territoriets geografi som en möjlig väg in mot rysk mark för västtrupper. Syftet med konstruktionen på Jalta, bakom ryggen på dem som berördes, tycks ha varit att säkra stormakternas egna intressen (tvärt emot kungarikets avsikter). Men Tito lyckas skickligt använda sin obundna mellanställning till att grundlägga goda livsmöjligheter för det mångetniska Jugoslavien, och därmed stärka sin egen ställning.

Problem i konstitutionen från 1974, gör efter Titos död att det då inte längre finns någon sammanbindande länk som förhindrar den konflikt vilken konstitutionen möjliggjort. Problem som Tito blivit uppmärksammad på, men inte brytt sig om.

Frågan är hur relevant bedömningen av Jugoslavien som en kommunistisk stat är, eftersom den konstruerades av andra än det jugoslaviska folket, utifrån dessa andras intressen. Titos nonchalans inför problemen med konstitutionen skapar frågetecken kring honom.

*

Något tycks hända med kubanska makthavare. Eller också är det en vanlig åkomma för dem som inte förmår skilja mellan eget och allas intresse.

Fidel Castro tillhör också dessa som växer upp i en välbärgad familj, går på universitet och blir, som så många andra av dessa intellektuella, revolutionär. Våren 1952, 26 år gammal kandiderar han till Kubanska underhuset. Valen genomfördes aldrig, på grund av Fulgencio Batistas kupp i mars. Denne Batista är något av en märklig joker. Kommen från enkla förhållanden gör han karriär i armén, blir arméchef och börjar få amerikanska kontakter.

Han väljs till president 1940 på sitt goda rykte, i ett av öns få demokratiska val, och utvecklar starka band med USA. Kubas kommunistiska parti PCC ingår i regeringen, som också stöds av fackföreningsrörelsen. En demokratisk grundlag införs samma år. - Men hans personlighet klarar uppenbart inte ansvaret som förtroendevald. Trots att konstitutionen tvingar bort honom 1944 vill han fortfarande vara med i leken. Tydligen med förskingring, men även korruption i bagaget tvingas han lämna Kuba för en exil i USA. 1952 återkommer han och genomför kuppen. Därefter får amerikanska bolag och internationella finansiärer fria händer med de kubanska tillgångarna.

Under den här regeringsperioden stiger arbetslösheten. USA stoppar sitt militära bistånd 1958. Inbördeskrig har pågått sedan 1956, med växande folkligt stöd, för att sluta i Batistas flykt 1 januari 1959. Något händer med honom mellan 1933/34, då han deltar i ett maktövertagande som genomför, bland mycket annat, kvinnlig rösträtt, fram till flykten till USA 1944.

Än i dag är valet 1940 och den då skapade konstitutionen en fyrbåk för Kubas demokrater. Även Castro framhöll själv att han ville återinföra just denna konstitution som mål för inbördeskriget. Varför skedde det aldrig? Politikern och filosofen José Martí (1853-1895) fyller för Fidel Castro samma funktion som Nikolaj Tjernysjevskij för Lenin. Vare sig Marx eller Lenin vill han kännas vid 1959, eller klasskamp och kommunister.

Det är efter förstatligandet av de amerikanska egendomarna som de verkliga problemen börjar. 1960/61 glider Kuba över till en sovjetinspirerad politik, med det olyckliga invasionsförsöket i Grisbukten som pådrivande orsak.

1992 möjliggörs direktval till parlamentet. Kuba deklarerar sig också som sekulärt, istället för som tidigare, ateistiskt. Men enpartistaten kvarstår, liksom USA:s ekonomiska blockad, och därmed alla grundlagda samhällsproblem.

*

Vietnam har fört samma kamp för samma mål som USA. Ett enat och självständigt land med frihet och möjlighet att utvecklas. Gerillans traditionella kommunistiska förankring blev en naturlig följd av den franska kolonialmaktens framfart. Vad USA alls hade där att göra förklaras av Robert McNamara med insikten att det var en politisk felbedömning, eftersom kriget visade sig vara en inte faktisk del av kalla kriget.

I dag anses inte heller Vietnam som en definitionsenlig kommunistsk stat, på grund av storleken på det marknadsekonomiska inflytandet.

*

Kambodjas tragik kan från en vinkel ses som effekten av att den ursprungliga marxismen aldrig fick något realt genomslag i historien. Det ena försöket efter det andra i olika länder ansträngs mer och mer tills det blir ett absurdum. Som får kritikerna av de teorier som Karl Marx utarbetade under 1840-talet att bli något annat än det idéstrukturella arbetsmaterial som det bör betraktas som, med utgångspunkt från det gemensammas fördel. Innan det privatas förutsättning – den enskilda människan – blivit uppgiften mogen, helt etisk, genom att ha hanterat sina personliga sociala och ekonomiska fastlåsningar. Samhällsutveckling är att få den enskilde medborgaren att känna fortsatt livslust och livsglädje genom samhällets förändringar, och att få förändringen att skapa ny kraft.

Man kan stilla undra varför kommunistiska revolutioner aldrig tycks uppstå från folket. Varför är det borgerligt intellektuella som via bönder och arbetare försöker förverkliga sina egna idéer och drömmar? På samma sätt som investerare och kapitalinnehavare gör. Det är en intellektuell strid som står mellan den borgerliga eller medelklassungdomens uppror, och den etablerade finansiella strukturens inressen. Två parter som inte har viljan eller förmågan att tänka parallella tankar och se framtider i nuet. Bara abrupt hantera stundens problem som skapar svårigheter och lidanden för folket.

Samhällen som inte underhålls faller sönder, och lämnar öppet för växande konflikter. På samma sätt som byggnader. I Stockholm finns flera exempel på stadsdelar som utsatts för sk gentrifiering (eng. gentry: lågadel; herrskap) som inneburit, liksom ordet självt, intellektuell förslumning. Varför tycks pengar generera en brist på bildning och insikt? Varför fördrivs i förlängningen därmed mindre bemedlade från sina bostäder? Den tappade trådens ideologi kan belysas med hjälp av slutet på Gunnar Ekelöfs dikt Färjesång.

.... ....

.... ....

Liv är inte drakens och riddarens kamp,

det är jungfrun.

Och ingen skall komma till mig med drakens hunger och

Ondska,

Och ingen skall komma till mig med riddarens ädelmod,

Fast sagorna ljuger så skönt!

Och ingen skall komma till mig med jungfruns förtröstan

                                          och hopp,

ty kampen varar för evigt

och den som skall sätta livet till

är inte draken

och inte riddaren

men alltid jungfrun.

Gunnar Ekelöf, Färjesång, Bonnier 1941.

*

Vad är det för absurd kamp som pågår och aldrig får nog? För att resultatens jämvikt förbjuds? För att yrkespolitikern räds sysslolöshet, eller att skaffa sig ett arbete? Varför genererar pengar brist på bildning och insikt? Varför dansar draken och riddaren sönder jungfruns blickfång och kraft?

Del 3:3
Del 1:3

Lennart Arivall

Kommunism, samhällssyn och idépolitik - Del 3:3

Vilka fördelar har kapitalsektorn haft av att få bort blicken från sina egna negativa effekter på ett samhälle som helhet, när de negativa sidorna av kommunismen belysts? Vilka fördelar har den enskilde affärsmannen haft genom att ansluta sig till denna intellektuella princip? När pengar inte längre är ett betalmedel, men ett instrument att generera kapital vilket endast existerar fiktivt – som siffror i kalkyler – då uppstår marginaler för verklighetsflykt.

De frågor rörande vinst som aldrig ställs, analyseras och besvaras är de enda intressanta att hantera. De frågor som är betydelsebärande rör syftet med vinsten. På vad görs vinsten? Till vad görs vinsten? Att bygga ett fungerande samhälle med, eller att sukta den egna åtrån efter mer?

De militärindustriella komplexen med starka, och främst ekonomiska intressen är en mycket farlig part för demokratin. Där finansiella intressen och ekonomiska syften börjar styra politiken. Därmed blir politiken inte längre ett verktyg för att stabilisera ett samhälle. Det fungerade någorlunda fram till Berlinmurens fall. Nu behövs ett nytt system, där FN bara är ett steg på vägen. En planhushållad marknadsekonomi förankrad i miljöaspekter, kan vara ett mellanled mot en bättre fungerande samhällsplanering. Men saknas den politiska viljan, så uteblir resultaten, och de individuella katastroferna rullar vidare.

Planhushållning som idé eller begrepp får lätt kritik. Men på vilka sakliga grunder framförs den? Efter att Albert Speer tilldelats posten som rustningsminister 1943 började hans ministerium att tillämpa planhushållning. Effekten blev samordningsvinster och ökad produktion. Något som marknadsekonomin inte självmant förmår, därför att den är i behov av en marknad som ofta inte ens existerar, och investerare som kräver hög ränta för att överhuvudtaget investera, varför man tvingas skapa en marknad. Ett nytt krig till exempel. Om man ogillar exemplet med Albert Speer så kan det mest bero på att det visar planhushållningens effektivitet när den används av personer med framförhållning. Att det förlängde kriget är inte en del av kritiken mot planhushållning. - Det finns fler krig, med annan ekonomi, som möjligen aldrig hade existerat utan den.

Det ser mycket ut som en politiskt krökt rymd. Där två motståndare befinner sig i samma samhällsrum, med samma ekonomiska grundvalar, samma sociala utmaningar, samma personliga målsättningar, samma fiktiva idékomplex om nödvändigheten att förstöra för att bygga nytt. Man befinner sig öga mot öga, men i varsin utpost av en sfär där deltagarna i debatten inte ser det gemensamma (som man skyddar bakom ryggen), för att rummet krökt sig och döljer ens egna tidigare väg till platsen. Vi har därmed hamnat extremt fjärran från den dialektiska idén i Platons dialoger. Konflikter skapar inga nya relationer. Därmed heller ingen gemensam framtid, bara en gemen.

Det är lockande att jämföra marknadsekonomers retorik för egen sak, med den som Stalin använde för sin, mot bolsjevikerna. Stalin och Trotskij använde båda citat av Lenin i sin argumentation, men från olika vinklar. Stalin målade med bred pensel och använde gärna generalisering som princip. Trotskij var detaljerad och framhävde nyanserade synsätt. Stalins metod var den som förstods bäst av den stora mängden människor. Han talade på ett lättbegripligt sätt, utan krav på lyssnarens vilja till analys. Den nyliberala marknadsekonomin klär sig väl i Stalins rock.

*

Att det svenska partiet Kristen Demokratisk samling betraktar sig som ett borgerligt parti är vid närmare eftertanke en gåta. Förklaringen kan möjligen vara att kyrkan med tiden blev ett maktredskap för de styrande jordägarna och kapitalinnehavarna. Men Jesus från Nasaret, sådan vi möter mannen, människan i Evangelierna, framstår oundvikligen som den förste historiske samhällsdebattören. En real socialrevolutionär. En som skapar stor uppståndelse bland makthavare, och stor frihetskänsla för den enskilda människan. En frihetskänsla som grundar sig på innehavet (lyckan) av den personliga friheten, en frihet som inte kan begränsas på samma sätt som ett lönearbete kan fjättra dig vid den som har makten och pengarna. Med andra ord ett hot mot det etablerade.

KD tillhör arbetarblocket, men de enskilda ledamöterna i partiet förefaller sakna förståelse för hur Bergspredikan kan vara tillämpbar i dagens samhälle, mer än som en personlig berså av stillhet och välgörenhet. Det finns en märklig skrivning i Bonniers Konversationslexikon från 1939, som säger ”Bergspredikans etik är ett uttryck för Jesu och den äldsta kyrkans rent religiösa inställning inför det kommande Gudsriket och kan därför icke, såsom tex Tolstoj hävdat, tjäna som socialt program eller mekanisk norm för det individuella livet.” Men vad Leo Tolstoj avser är att Bergspredikan är den vägvisare som den enskilde och hela communionen (samhällets gemenskap och det gemensamma samhället) bör följa, för att uppnå ett jämlikt och rättvist samhälle. På samma sätt betraktade Olof Palme utopin som en nödvändig måltavla för att kunna lägga upp praktiska arbetslinjer i riktning mot.

De finansiella sektorerna tillsammans med krigsindustrin kan sägas vara de som i sitt förhållande har betydligt undergrävt livets gynnsamma möjligheter för samhällens överlevnad, och den enskilde individens. När industrisamhället tar form ändras också våra livsaspekter och kapaciteter. Istället för att följa Bergspredikan används dess idégrund som ett hot mot individen, för att skapa en vinstdrivande malström av passerande människoliv. De dogmatiska principerna formar därmed samhället.

Storbritanniens vägran att acceptera konkurrens i världshandeln kring sekelskiftet 1900, leder till att det första världskriget provoceras fram. Här börjar en mycket produktiv tid för krigsindustrin. En tid som får sina egna, mycket speciella entreprenörer vilka vecklar ut sig i den tid som följer och som råder nu. I dag har vi vare sig en tanke på Bergspredikan eller på Leo Tolstojs tankar om densamma.

*

Det amerikanska Republikanska partiet kan sägas uppvisa samma arbetsidé om samhället som proletariatets diktatur. Samma strävan att ytterst avskaffa staten. När inga klasser längre existerar upphör också statens nödvändighet och förutsättningar – detta är kommunism enligt marxistisk syn. Likheten med nyliberal tankegång är tämligen slående - frihet efter vars och ens förmåga och behov, utan intrång.

Ingen nation kan vara den yttersta följden av ”en så liten stat som möjligt”. Det går däremot lätt över till anarki. Idén om det gemensamma bygger på samarbete. Idén om den individuella friheten enligt nyliberalismen tycks närmast förutsätta konkurrens. Samarbete genom konkurrens skapar kartellbildning. Det är människosynen som skiljer de båda idéerna åt. Den ena passar i Bergspredikan, den andra hotas av den, som därför har ansträngt sig att vrida kärlekens vapen ur händerna på dem som betraktar Bergspredikan så som Leo Tolstoj gjorde. En abstrakt jämförelse med Trotskijs resonemang kring Kronstadtproblemet är här närmast oundviklig, men tilltalar bara den som vill kika in genom den dörren.

Kronstadtupproret, på flottbasen utanför Petrograd, är en infekterad och betydelsefull episod i den ryska revolutionen. Den 28:e februari 1921, på slagskeppet Petropavlovsk, författas en resolution omfattande 15 punkter som i sin helhet beskriver schismen mellan direktdemokrati och bolsjevism. En schism som varit ett stort problem för vänsterrörelsen sedan dess. En schism som skaver sönder samhörighet och samförstånd, inte bara inom en enda rörelse. En schism som också är en del av hatet mellan högerliberaler och kommunister. En schism som ger näring åt en slags terrorbalans som är lika ineffektiv rörande sin stabilitet som den s.k. terrorbalans som rådde under kalla kriget. Det behövs ett rivande även av denna Berlinmur för att börja ett nytt kapitel i förståelsen av byggandet av ett fungerande samhälle.

Kan man kalla boljsevikerna för människor som parasiterar på den kommunistiska idén? Kan den kommunistiska principen därmed ha fått sitt dåliga rykte? Kanske börjar kommunismens dåliga rykte när Lenin och Trotskij omöjliggör grunden för råden i Petrograd - direktdemokratin. Ett rykte som sedan mörknar alltmer – Kronstadt; Stalin; kalla kriget; Breznjev; kollapsen.

”Sovjeter utan bolsjeviker!” är ett talande slagord, som kopplas till Kronstadt 1921, men som tydligen inte hade sitt ursprung där, utan hos bönder från Sibirien och Ukraina. Vilket pekar på ett omfattande socioekonomiskt problem vid tiden.

De kommunistiska system som sett dagens ljus hittills bygger på en reaktion mot det kapitalistiskt fotade normprogram som numera utvecklats till nyliberalismen. Det nyliberalistiska systemet förutsätter, för att bli funktionsdugligt, 100% etiska och sociala medborgare. Människor enligt Bergspredikans norm.

Det kommunistiska systemet, byggt på det gemensamma och individens frihet, ger en större möjlighet än det nyliberala för enskilda medborgare att växa socialt och etiskt. Därför att det finns en sammanhållande stat vilken tjänar som navet i samhället och garanten för att ingen lämnas utanför.

Det krävs inte en mindre stat, men en stat närmare medborgaren. Talet om staten förefaller genomgå en intellektuell brytning, en deviation genom åsikters och erfarenheters spektra. Vilket ger en oförmåga att blicka framåt och tänka nytt.

Ordet kommunism har blivit en etikett som fått en definitionsmässig förskjutning. En grundläggande uppgift för dagens vänster, och den reala arbetarrörelsen som helhet, är att återställa definitionerna och den praktiska innebörden av ordet. - Gemensam. - För att bättre hitta ett sätt att genomlysa de begrepp och teorier som den idékreativa finanspolitiska kartell, som känns igen på sitt ogillande av skatt och stat, använder för att beskriva, analysera och förändra samhället.

John Lennon fick en fråga om hur han såg på pengars inverkan [ny flik] på sin livsföring [ny flik] och syn på livet [ny flik]. Lennons svar var att pengar underlättar, men påverkade inte sättet som han levde, eller för vad [ny flik]. Det förutsätter att man har en grundmurad filantropisk grundsyn. Varför pengar tycks generera en brist på bildning och insikt verkar då mer förorsakas av ensamma själars osjälvständiga läggning, lättledda natur och sökande efter tröst för sitt ekande inre. De lever inte sina egna liv, men ett som ska ge dem goda krediter i andras ögon. Det är som ett gråtande barn, vilket aldrig växer upp; som ständigt länsar godisskålen... En klass i mitten, som trår efter mer, men aldrig blir trygga i sig själva.

”Samhällets fiende är medelklassen och livets fiende medelåldern.” Orson Welles

Del 1:3
Del 2:3

Lennart Arivall

Feminismen

Feminism är en del av demokratirörelsen. Demokrati är en del av feminismen. Könsneutrala subjekt är den vardag som går förlorad i en förvanskat objektiv verklighet. Därmed blir också målen och medlen förvrängda och lätt absurdifierade.

Kvinnors mänskliga rättigheter skiljer sig på intet sätt från de mänskliga rättigheterna i FN:s deklaration, som utgör alla fungerande(!) sociala samhällens förutsättning. Så länge som kampen för kvinnors rättigheter tvingas att ta en egen bana, att formulera egna koncept, att mäta sig i en kamp som försöker rikta målet åt annat håll, så länge har vi heller inte uppnått det fungerande demokratiska samhället.

Betraktar jag Kajsa Ekis Ekmans recension av Nina Powers bok ”Den endimensionella kvinnan”, i Dagens Nyheter, 7 januari 2012, Boklördag, så formuleras bilden av dagens verklighet. Feminismen i dag tycks vara en anpassning, avsiktlig eller inte, till den form av kapitalistiskt samhälle som råder. Där är det inte bara kvinnor som försöker fylla ett svårbeskrivligt inre tomrum med ting utifrån.

Det individuella är mer sårbart och därmed kontrollerbart, än det kollektiva. Drastiskt uttryckt är därmed nyliberalismen, som samhällsform, mer destruktiv än den form som bygger på det gemensamma och samarbete som samarbete, inte som förutsättning för eller del av konkurrens.

Konkurrens överförd till det sociala livet är, tycks det, den form av intellektuell våldtäkt som den nyliberala livsstilen utsätter samhällets enskilda byggstenar, individerna, för. Där blir feminismens sakinnehåll hårt åtgånget, och till och med förnedrat.

Lennart Arivall