is the way in which it treats its most vulnerable
and weakest members.”
Mahatma Gandhi
Det
som historikern Yvonne Hirdman kallar genuskontrakt
är liktydigt med ett moralkoncept. Att benämna en specifik moralram och dess
innehåll för genuskontrakt specificerar vad som ryms inom ramarna och vad det
handlar om. En fråga som uppstår i det här sammanhanget är om det är möjligt
att det därmed skapas en irritation hos dem som då känner att andra går in på ”deras”
territorium, analyserar och kartlägger.
Om det systematiseras och formuleras ett
idéstrukturellt kartblad över en persons verksamhet i vardagen, vilken för
personen ifråga innebär en stabilitet och känsla av trygghet, så kan det mycket
väl leda till ett behov av att försvara sin egen tryggt invanda position. Därmed
skulle det kunna gå att redogöra för en slags förklaringsmodell för den form av
nedlåtenhet mot de kvinnor som inte vill vara med i den samhällsmodell som
moralkonceptet ifråga innebär. Kort uttryckt kvinnoförakt och –förtryck. Men
den här förklaringen blir logiskt också tillämpbar vid en närmare granskning av
kvinnojourernas riksorganisation ROKS. Skrivningen ”deras” angående territorium
ovan, är ännu en symbol på kartbladet för att tydliggöra att ingen realt lever
ensam. Det finns alltid en dualism närvarande. Fanns den inte skulle Hirdman inte
ha behövt skapa ett ord för att tydliggöra ett befintligt problem.
En
form av förakt som skulle vara något mer hanterbart är nonchalans, att inte bry
sig om någon. Men när förtrycket ger sig påtagliga uttryck både i psykisk och
fysisk aggression då drabbar det i det långa loppet hela samhället. Även den om
möjligt mildare formen av förakt, att ignorera någon, ger i längden samma
resultat med ett i grunden sönderslaget samhälle. Här går det också att se en
förutsättning för den idékult om samhällsstruktur som finns inom nyliberalismen
– en så liten stat som möjligt därför att individen klarar sig själv. Den som
inte nonchalerar problemen i samhället vet att den samhällsstrukturen skapar allt
annat än fungerande samhällsordningar, och därmed heller inte lycka för de
individer som utgör samhället. Sammanfattningsvis kommer därmed ett politiskt
synsätt in i bilden, ett synsätt som bygger på den norm av stabilitet som
jämställda förutsättningar innebär. Nyliberalismen har mycket att lära från de
jordbrukssamhällen som Tacitus beskriver i sin Germania. Men har istället
tillämpat samma metodik mot allt som kan benämnas vänster, som dem vilka inte
bara slår kvinnor verbalt, mentalt och kroppsligt, men som därmed också förstör
samtliga grunder för den egna överlevnaden i ett samhälle där livsglädjen och
framtiden är det som är det styrande idékonceptet.
Eva
Lundgrens bakgrund inom den kristna kyrkan ger ramverket för hennes analyser av
våldet mot kvinnor, och i hennes texter specifikt inom just kristna rörelser.
Men det är ett känt faktum att våld mot kvinnor i synnerhet, liksom våld i
allmänhet, har specifikt andra, individuella, grunder än en rörelses religiösa proprietet. Bristande
självförtroende, missförstånd vid textläsning, social avskärmning och umgänge
endast med likatänkande ger en mer
och mer avskärmad livshållning där misshandel blir en form av kommunikation som
riktas mot den som man agerat emot i det tysta (principen om det dåliga
samvetet), respektive mot den som har frimodigheten att i någon form kritisera metoder
och tankar hos den som, därmed, ger sig själv en ursäkt att använda våld.
Kajsa
Ekis Ekmans svar på Ulrika Westerlunds kommentar angående hennes tankar om
surrogatmödraskapet (BANG, 2011-02-02), där Ekman mot slutet av artikeln skriver
att grundfrågan är vem som har makten över fostret och att det rör fundamentet
för patriarkatet, ”För den som har makt över
fostret, har makt över kvinnan.”, får mig oundvikligen att tänka på hur
viktig kvinnan är i klansamhällen, sådana som nomadfolk. Även när nomadstammen
blivit bofast lever tanken om kvinnans centrala position, så som förutsättning
för klanens fortsatta existens, så stark att överbeskyddandet även passas in i
religion och samhällsnorm. I det här sammanhanget ska påpekas att slöjan i traditionellt
muslimska kvinnors klädedräkt har sitt ursprung i det mode som rådde i
Konstantinopel vid tiden för islams uppkomst.
En
olycklig syn på religion i allmänhet är att kvinnoförtrycket utgår från
patriarkatet inom kyrka, samfund eller kult. Det samhälle vi har i dag med
kvinnliga präster står i paritet med den religiösa grupp som växte upp kring
mannen från Nasaret. I det här sammanhanget går det att specifikt hänvisa till
Tomasevangeliet som källa. Just i den texten finns också en intellektuell
akronym (sist) där kvinnor bör ses som män för att kunna deltaga i samfundet.
Det är innehållsmässigt en mer hanterbar form av det hirdmanska kontraktet.
Därför att religion, som religion betraktat aldrig kan knytas till det fysiska
för att kunna vara religion. Religion är en immateriell allmänföreteelse och är
därmed lika lite privat som ett nyliberalt samhälle är fullt funktionsdugligt.
Det går att tycka, tro och anse angående ett samhälles funktioner och dess
duglighet. Det är alltihop ett uttryck för den dualism som formar samhället som
är allas vårt liv. Låter paradoxalt, men är det inte bakom
förståelsehorisonten. Genuskontraktets funktion och därmed dess reala
funktionella innehåll är följden av en serie missförhållanden och
förvrängningar av ett annat samhällssystem. Det går inte att komma framåt genom
att förlöjliga eller förtrycka livsnödvändiga delar av detta samhälle, eftersom
allt är ett.
Den
bild av det mansdominerade förtryckarsamhället som funnits inom ROKS ter sig
möjlig att förstå först när den ses som projicering. De kvinnor inom ROKS som
haft och har denna världsbild har antingen själva blivit utsatta, eller har haft
en personlig orsak att famna idén ifråga så som sann och allmängiltig. Egna
erfarenheter innebär inte per definition att erfarenheten ifråga är
allmängiltig. Det här har kommit att skada den feministiska rörelsen som helhet
och därmed ytterst dess mål.
Juristen
Gunilla Ekberg var mellan 2002-2006 anställd på Näringsdepartementet som
regeringens expert på kvinnohandel och prostitution. Efterklangen, eller
snarare ”doften” som ligger kvar efter hennes ord till reportern Evin Rubar som
försökte intervjua Ekberg 2005 angående ett märkligt ärende (Könskriget
del 1, längd 58 min.) som utspelade sig
inom ramverket för ROKS, ger en känsla av att Gunilla Ekberg ingår i en
tankemässig och åsiktsstrukturell gruppering som använder just projicering för
att genomdriva sin agenda.
Är de
som idémässigt bokstavligt fastnat i tron på det som nämns könsmaktsordningen
rädda för att förlora sin tillvaro, sin existens, sitt livsinnehåll den dag
jämnställdheten råder? Därför att jämställdheten är fullt möjlig att uppnå när
de ekonomiska och sociala ojämlikheterna har hanterats. Tidsåtgången är helt
beroende av politiskt beslutsfattande.
Eller är dessa människor i sin dagliga gärning
övertygade om att denna jämställdhet aldrig kommer att kunna uppnås (eller ens
bör uppnås), varför man ser sin egen situation säkrad genom att befästa
könsmaktsordningens befintlighet?
I det här perspektivet är den världsbild som ROKS
företrätt så här långt såväl paradoxal som omöjlig att få att gå i paritet med en
real samhällsutveckling. Den här världsbilden understöds däremot av den tillbakagång
för samhället som den fria ekonomin berett oss alla sedan 1980-talet. Men att
tro på den eviga motgången, för att därmed så långt som möjligt undandra
samhället möjligheterna att frigöra sig från den finansmaktsordning och lönemaktsordning
som råder, skapar nya problem som inte fanns från början.
Att blint tro på könsmaktsordning och att se andra
koncept som borgerlig politik är att inte förmå eller än värre inte vilja se
vad som skiljer orsak från symptom. Det är alltid resultaten som räknas.
*
Journalisten
Ida Ali Lindqvists artikel i BANG (2013-03-05) tar upp problemet med kvinnor
som inte lämnar sin man trots genomlevd förnedring och misshandel, utifrån
personlig erfarenhet. Den visar också att misshandeln i det här fallet
till viss del utgår från det tidigare nämnda ”dåliga samvetet”. Att könsmaktsordningen
därmed blir en struktur lagd ovanpå ett redan befintligt ”skelett” som kan
hålla den uppe, möjlig att åse.
*
Är
kanske motviljan mot jämställdhet inom somliga delar av samhället resultatet av
denna bokstavligt förblindade tro på könsmaktsordningens biologiska existens?
Är svaret ja på den frågan så är diskussionsfasen över och tiden inne för att
rensa bort felaktigheter och övertro.
Orsaken
till att feminismen alltjämt kämpar i uppförsbacke är att söka hos dem som
driver feminismen på en osaklig grund. Utifrån en tro som slagit över till inre
övertygelse. Samma form av livsföring som Lundgren utgår ifrån och kritiserar i
sina teorier. En teori förblir en teori till dess att den är kliniskt testad.
En teori är inte något att bygga politiska beslut på, förutsatt att ett land
har en ansvarstagande och duglig regering. I annat fall bör ansvarig minister
avgå.
Mikael
Rying, kriminolog, säger (2005) i en intervju med Evin Rubar (Könskriget del 2), att antalet kvinnor som misshandlats till döds är 16 per år under de senaste
15 åren, vilket är en minskning på ca 30% sedan 1970-talet. Uppgifter från ROKS
talade om 52 kvinnor per år. Slutsatsen i fallet med siffrorna är att ROKS
dittills inte arbetat utifrån vetenskaplig praxis.
ROKS
har hela tiden motarbetat den framgångsrika metodik som innebär behandling av
våldsutövaren. Det är samma blinda tro som att säga att högre straff motverkar
kriminalitet. Något som också visat sig vara en felaktig slutsats.
Undersökningar visar hela tiden att våldet finns när medborgare hamnar i
socialt och ekonomiskt utsatta positioner. Ingen regering hittills har ordnat
en samordningsgrupp mellan respektive justitie-, finans- och socialdepartement
för att samordna och därmed effektivisera arbetet för minskad brottslighet och
ökad jämlikhet. Är det av okunskap eller missbrukar man sin position i
samhället? Eller är det återigen ROKS som har en alltför stark lobbyverksamhet
för landets, och den enskilde medborgarens, bästa?
Ordförande
i ROKS (2005), Ireen von Wachenfelt, säger något som direkt påvisar existensen
av projicering inom organisationen och de ramar som styrt verksamheten, att den
som motsätter sig könsmaktsordningens existens sitter "fast i en egen
tankevärld". Det är just
detta som varit det avgörande problemet för ROKS, att dess företrädare sitter
fast i en egen tankevärld.
Juristen
Gunilla Ekberg plockades in på Näringsdepartementet av Margareta Winberg, som
anser att könsmaktsordningen "utmanar hela den manliga struktur på vilken
vår värld är uppbyggd" (2005). – Ojämlikheten i världen är uppbyggd på dem
som dragit nytta av ekonomiska fördelar som politiska beslut inte kunnat
hantera. Att påstå något annat kräver sakliga bevis.
Det
samhälle som Margareta Winberg förespeglar i sitt brev till 20-årsjubileet hos
ROKS är ett samhälle som inte är jämlikt. Det är ett samhälle där
könsmaktsordningen slagit över åt andra sidan. Där feminismens grunder har
blivit samma form av förtryck som beskrivs av dem som i dag tror blint på
könsmaktsordningens realitet. Det är en värld där matriarkatet styr. Jämställdheten
är därmed satt ur spel.
Slutsatsen som jag drar av detta är att så länge som
ROKS existerar med sin ideologiska biologism och därmed för en egen definierad
kamp, kommer det jämställda samhället att lysa skarpt med sin definitiva
frånvaro. En kamp som rättfärdigar sig själv. En kamp för den obildbare? Så
länge kommer också den reala feminismen att streta i uppförsbacke och motvind. Reala
kvinnor förblir allt annat än obildbara. Människor med olösta personliga problem
söker ibland märkliga icke-lösningar för att kunna bortse från problemen.
Skandalen
är att vi fortfarande år 2013 har samma nödvändiga kamp för kvinnors
rättigheter som bedrevs i England före första världskriget. 100 extremt
långsamma år.
Lennart Arivall