måndag 21 november 2011

Korrekt och inkorrekt

Ett mycket populärt uttryck, bland moderna människor som bryr sig om ett samhälles sociala tillstånd i allmänhet och sitt eget i synnerhet, är ”politiskt korrekt”.

Det mest intressanta med det uttrycket är att det är tänkt som en förklenande negation. En värdebeskrivning av det idéinnehåll som den vilken använder begreppet inte vill hantera. Men dessa människor är själva politiskt korrekta i sin egen sfär, i sin egen omgivning med sina egna värdeideal. Men det mest sannolika och psykologiskt mest redogörbara är att de själva ser sig som politiskt inkorrekta. Men, vilket gör det ännu mer intressant, mäter då sin egen status utifrån det mått som angripits. – Det är alltid roligare att kasta sten i glashus än att kasta plåtburkar i en betongbunker, därför att det ger större effekt.

Det är vad som hände i bla Sverige 1968, och som hänt många gånger sedan dess i världen. Det finns alltid en saklig bakgrund. Det är inte vissa korridorpolitiker som är ute på försökspermission från vissa former av anstalter.

Detta betyder förenklat att det som är korrekt har fastnat i ett eget mönster. Ett mönster som har upphört att producera de för samhället positiva resultat som uppnåddes innan man körde fast. Politik är en förmåga att vilja se var förändring är nödvändig.

Det är alltid enklare och mer roande att vara i opposition, för den misslynte, än att ta ansvaret för omstruktureringar och se till att de fungerar. Vi är alla, utan undantag, politiskt korrekta i våra egna ideologiska aspekter och samhällsbetraktelser. Om vi saknar förmåga eller intresse att föra en idédebatt, vare sig den är realpolitisk eller kulturell, då avhändar vi oss också ansvaret att föra den iland. Därför att då blir motståndaren som företeelse viktigare än den idé som vi borde visa oss trovärdiga inför.

Begreppet ”politiskt korrekt” är ungefär som en illa ment spottloska som far genom luften... Men den träffar ingenting. Den hamnar ingenstans. Men den vänder lätt i vinden, även i stiltje. Revolutioner börjar oftast på gatan. Gatans parlament har hittills alltid påpekat de styrandes politiska felaktighet, den politiska inkorrektheten. Men nu har någon tydligen uppfunnit en annan väg att gå. En väg som inte är analyserad. Den har blivit ett ingånget, fastkört mönster... Ett intellektuellt motionsspår, ett korrekt uttryck i tiden. Men det hanterar ingenting i densamma. Det ger bara uttryck för ett personligt missnöje. Därför är det politiskt ointressant, innan det når nivån från 1968. Det är två mönster som roterar kring varandra.

*
Den franska och den ryska revolutionen är två typexempel på hur de som griper makten saknar bokstavlig kompetens. Det svenska valet 2006 med dess följder 2010 är ett annat, om än inte lika påtagligt drastiskt.

Att vilja och våga är ofta en stor riskspekulation, främst i politik. Olof Palme var motståndare till löntagarfonderna, men höll god min av lojalitet till partiet. Utförsäljningen av allmännyttan är i dag en annan typ av fondering med samma grundsyn – en vilja att ge den enskilde löntagaren en tryggare ekonomi. Båda var en haltande tanke i demokratiskt avseende, och som dränerat förutsättningarna för den ekonomiska verkligheten. För att inte tala om den enskilde löntagarens vandring genom tiden och vederbörandes intellektuella kompass. - Att se en av de främsta från Kårhusockupationen 1968, så som medverkande till ombildning av en hyresfastighet till bostadsrätt, kan av somliga ses som en personlig utveckling, medan andra kan betrakta det så som intellektuell dränering. Det låter som ett akademiskt exempel, men det är en faktisk verklighet som inträffat.

I det sammanhanget ska frågan ställas vad som bokstavligt avses när det sägs att ombildning till bostadsrätt är en bra pensionsförsäkring. Som pensionär tvingas jag då att sälja min bostad, flytta in på Carema World Trade Center och sedan leva livets gyllene dagar med de pengar som marknaden så välvilligt försett mig med (dvs jag har själv inte arbetat ihop dem, och jag bör räkna ut vad räntorna kostat mig), tills bygget kollapsar och löntagarna får gå in och rädda mig med skattemedel. (Varför vill någon invänta så osäkra tider så länge? Livet pågår nu och tillsvidare.) Livet är en förmåga att vilja se var förändring inte är nödvändig.

Det går att beskriva så som varande antingen korrekt eller inkorrekt från en allmän synvinkel. Det är hela tiden den enskilde individen som har svaret på frågorna för sig själv. Men det grundläggande allmänna, som därmed rör den enskilde, är det politiskt verbala kring frågor som löntagarfonder och ombildning; försäljning av statliga medel; statlig hantering av privat kapital. Moderata Samlingspartiet Eftr. (världens enda och bästa arbetarparti) har i exemplet försäljning av hyresfastigheter förlitat sig på den sk medelklassen och dess svårbildbarhet. Den, partiella, medelklass som 1968 protesterade mot förändringar i riktning mot att få en snabbare, effektivare genomströmning av studenter på universitet. En protest som grundade sig i att man som akademiker inte ville hamna i samma situation som arbetarklassen. Att bli en slit-och-släng-produkt för arbetsgivare och kapital. Där går det att ställa frågor kring samhällssolidaritet (syn på praktisk hantering av politik). Ett ord som inte är modernt, och därför inte används, ens som intellektuell konfektyr.

*
Olof Palme kom att anses som Moskvatrogen efter demonstrationståget i Stockholm mot kriget i Vietnam, februari 1968. Den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva gick bredvid Palme. Orsaken till varför ambassadör Chan var i Stockholm är ännu i dag inte klarlagt. Både Palme och den övriga regeringen var fullt medvetna om vågspelet. Men Palmes känsla för rättfärdighet och det riktiga i kritiken rörande krigets grund i Vietnam, fick honom att deltaga. (Filmen Fog of War, där Robert McNamara redogör för sin och administrationens bedömningar och felbedömningar, är mycket sevärd.)

Socialdemokratiska partiets problem går att följa från 1958 (ATP-frågan) över 1968 (Vietnam, bla) fram till våra dagar (...m.m.). Ordspråket att man ska lära av historien är inte heller modernt i dag. Det enda som är modernt är det kortsiktiga. Hela tiden tycks unga politiker, med "ny" syn, göra som Nalle Puh och Nasse under den djupt ovissa och psykologiskt rafflande spårjakten på en eller, intill trolig sannolikhet möjligt, flera Tesslor.

*
Den korrekta vägen är beroende av den korrekta kompassriktningen. Gör man tvärtom blir det också tvärtom. Saknar man kompass har man så pass, att man bör vara medveten om det. Annars – pass på! (Korr.)

Lennart Arivall

söndag 20 november 2011

Individer och personer

Stockholm, huset i ena hörnan Östermalmsgatan Engelbrektsgatan, i dag Rumäniens ambassad, hyste en gång bland andra på översta våningen Olof Palme som barn. På våningen under bodde Nils Bildt med familj, som skulle bli farfar till Carl Bildt. Att historien om dessa båda antagonister, Olof Palme och Carl Bildt, börjar under samma tak är lika intressant som sarkastiskt.

Båda drog till sig andra människors beundran och förakt. Båda fick problem på grund av sin bakgrund, sitt intellekt och sitt engagemang visavi den politiska och den sociala verklighetens utveckling.

Efter sitt framträdande i talkshowen Skavlan framstår Bildt närmast som en absurdistisk form av Palme, med en avmätt distanserande nedlåtenhet, som han försvarar med hänvisning till sekretess. Både Palme och Bildt uppvisar välvilligt detta smått ironiskt nöjda leende som kan upplevas som drygt. Man må anse vad man vill om Olof Palme, någon Anderson blev aldrig OP, men han strävade efter att förstå bakgrunden till sina opponenters ståndpunkter. Det är vad som i dag på populärkulturellt språk kallas ödmjukhet.

Carl Bildt förefaller i mycket vilja försvara sig genom distans till den som framstår som opponent eller bara ställer en fråga, förutsatt att frågan har ett sakligt innehåll, eller bär på en politisk dignitet.

Man kan tycka lika mycket angående Bildt som om Palme, men det går inte att beskylla Bildt för att vara obildad eller sakna klarsyn i blicken mot ett problems konstruktion. Det som skiljer de båda politiska individerna och personligheterna åt är djupet på engagemanget. Allvaret i synen på sin egen vilja och förmåga. Vad som är samhället och vad som är jag.

*
Det latinska ordet persona, svenskans person, betyder skådespelarmask eller roll.
Individ, på svenska, kommer från latinets individuus, vilket betyder odelbar.

Skillnaden mellan de båda är uppenbar. Men orden används inte i vardagsspråket på det sättet. Däremot är kunskapen om innebörden användbar. Utför man sitt arbete som politiker, snickare, lejontämjare eller vad som så som ”person” så kommer yrkesrollen aldrig att bli en individuell ägodel. En del av den yrkesutövande. Man blir därmed aldrig professionell. En skådespelare har lättare att förstå detta än en kommunal distriktsombudsman.

När en politiker mer ser sitt uppdrag som ett sätt att stadfästa och skydda sin egen position, än att vara företrädare och aktivt delaktig för en idés genomförande, då får vi oundvikligen det som leder till differentiering i samhället. Vi och de. En åtskillnad som bara leder bort från det funktionsdugliga, starka samhället. En social försvagning som ingen ny, ambitiös politiker från början strävat efter.

Vad det ytterst handlar om är förmågan, viljan att ta ett eget ansvar. Ansvar är aldrig kopplat till bestraffning förrän den ansvarige upphör att förstå innebörden av att vara orsaken till uppkomna effekter.

Om just detta skulle kunna vara en orsak, eller möjlig delorsak, till att somliga människor istället för att ägna sig åt polemik i sakfrågor glider över i bittra personangrepp, må stå som en obesvarad fråga.

*
Fredrick Federley (C) lade i Falu-Kurirens Krönika, 1:a augusti 2011, fram sin syn på mediernas (de enskilda reportrarnas) hantering av Sven-Otto Littorin inför dennes avtåg från politiken, enligt följande.


KRÖNIKA MEDIERNAS GRANSKNING

Föll på eget grepp

 När sommarlunken nu ligger tät över landet finns det lite tid att reflektera över saker. När jag inte dagligen tampas med politiken utan jobbar på tomten i Björbo eller filosoferar om tomtprojekt med grannen Olof, får man helt andra perspektiv på den politiska debatten. Våren avrundades med Aftonbladets jätteanka om Sven-Otto Littorin och hans sexchattande.
När debatten gick som hetast var jag sur, förbannad och uppretad på att Aftonbladet eller någon tidningen lejt gjort dataintrång på den tidigare ministers konton. Jag var arg på att medierna tagit sig in i politikernas sovrum.
 Man hade till och med gått längre än in i den före detta ministerns sängkammare - man hade tagit sig in i hans mest privata tankar och drifter. När jag nu får perspektiv på saken så får den debatten nya dimensioner.
 Kvällstidningen försökte stoltsera med ett avslöjande men det hade inte med politiken eller granskningen av makten att göra. Det handlade om att man tagit sig in i en människas tankeverksamhet och man pumpade ut det i tidningen. Man ville ge igen för att man förlorade det man kallade ”mediespelet” förra sommaren. Tack och lov slog det dock tillbaka mot dem själva.
Annonsörerna för alla dejtingsajter som ständigt finns i tidningen och på hemsidan måste ha blivit fly förbannade. Aftonbladet driver själv en dejtingsajt som man satte i tveksam dager. Rent journalistiskt hade tidningen också tagit sig till ett lågvattenmärke vi inte är vana vid i Sverige men som tyvärr är vanligt i andra länder.
 Mediernas viktiga granskande roll som gör att vi talar om dem som den tredje statsmakten hade förfelats. Det var inte makten eller utövandet av ministerskapet som de hade haft allt rätt och till och med en demokratisk skyldighet att granska, de tog sig an. Det var Sven-Otto Littorin som person man granskade.
 När medier inte längre ser det som sin uppgift att bereda nyheter eller granska makten har de själva kapitulerat och bara blivit ett sätt att försöka dra in snabba pengar. Den socialdemokratiska tidningen har blivit det som är kapitalismens värsta avigsida, nämligen vinstintresse utan ansvarskänsla.

TYCK TILL! fredrick.federley@riksdagen.se

Fredric Federley
pol.red@dt.se


På sidan fanns också en bild av Fredrick Federley med en text som talade om att han var grön och liberal. Jag undrade bara vad som egentligen förorsakade de närmast bittra formuleringarna, och såg mig nödsakad att skicka in en replik till tidningen. Såväl till politiska redaktionen som publicerat Federleys artikel, som till insändarsidan. Något som tydligen bedömdes så som inte av tillräckligt publicistiskt värde, varför texten presenteras i sin helhet nedan.

” Hur sannolikt är det att Fredrick Federley bara är grön och liberal på ett politiskt plan, utan att vara personligt involverad? Hur sannolikt är det att någon utan intresse eller personligt engagemang för sitt departements arbetsområde tilldelas en specifik ministerpost?
 Aftonbladets och övriga medias granskning av makten kan aldrig frikopplas från att också vidröra individerna som utför arbetet, som fattar besluten. Om man som förtroendevald inte förstår att hantera sina personliga problem relaterade till sex, alkohol och pengar (socio- ekonomiska faktorer) så slår de förr eller senare igenom.
 Fredrick Federleys krönika, Falu-Kuriren 1/8-11, är intressant på ett personligt, politiskt plan. Talar den även om något varom senare kan sägas att han, liksom Sven-Otto Littorin, ’föll på eget grepp’? ”

*
Det ska påpekas att drygt ett kvartal efter att ovanstående blivit insänt, läste jag om ett jämförbart fall i Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, "Underbara dagar framför oss". Det rör den folkpartistiske ledamoten Bonnie Bernström, som efter att justitieminister Geijer 1977 anklagats för kontakter med prostituerade, senare skriver i Aftonbladet om den kvinnosyn hos kända politiker som därmed kom i dagen: "Därför kan aldrig en politikers kontakter med prostituerade ha med privatlivet att göra - det är politiskt viktig information."

34 år skiljer i tid. Men vad mer?

Lennart Arivall

söndag 3 april 2011

Från när och fjärran

Den ort, den värld, som du inte når
utan biljett från verkligheten,
är vansinnets sällsamma labyrintträdgård.


bilden flög från http://www.varldensresor.se/Bilder/Brinnande%20l%F6nnl%F6v/kyoto4.jpg
____________________________________

När historia blir nutid i backspegeln,
klingar ofta ropet
"Se upp i nästa korsning!"
ohört...
____________________________________

Om Francesco de Goya hade fått tillfälle att göra en bildserie över Sveriges regering 2006-2014 - Ännu en burleskt makaber serie Caprichos?