Ett mycket populärt uttryck, bland moderna människor som bryr sig om ett samhälles sociala tillstånd i allmänhet och sitt eget i synnerhet, är ”politiskt korrekt”.
Det mest intressanta med det uttrycket är att det är tänkt som en förklenande negation. En värdebeskrivning av det idéinnehåll som den vilken använder begreppet inte vill hantera. Men dessa människor är själva politiskt korrekta i sin egen sfär, i sin egen omgivning med sina egna värdeideal. Men det mest sannolika och psykologiskt mest redogörbara är att de själva ser sig som politiskt inkorrekta. Men, vilket gör det ännu mer intressant, mäter då sin egen status utifrån det mått som angripits. – Det är alltid roligare att kasta sten i glashus än att kasta plåtburkar i en betongbunker, därför att det ger större effekt.
Det är vad som hände i bla Sverige 1968, och som hänt många gånger sedan dess i världen. Det finns alltid en saklig bakgrund. Det är inte vissa korridorpolitiker som är ute på försökspermission från vissa former av anstalter.
Detta betyder förenklat att det som är korrekt har fastnat i ett eget mönster. Ett mönster som har upphört att producera de för samhället positiva resultat som uppnåddes innan man körde fast. Politik är en förmåga att vilja se var förändring är nödvändig.
Det är alltid enklare och mer roande att vara i opposition, för den misslynte, än att ta ansvaret för omstruktureringar och se till att de fungerar. Vi är alla, utan undantag, politiskt korrekta i våra egna ideologiska aspekter och samhällsbetraktelser. Om vi saknar förmåga eller intresse att föra en idédebatt, vare sig den är realpolitisk eller kulturell, då avhändar vi oss också ansvaret att föra den iland. Därför att då blir motståndaren som företeelse viktigare än den idé som vi borde visa oss trovärdiga inför.
Begreppet ”politiskt korrekt” är ungefär som en illa ment spottloska som far genom luften... Men den träffar ingenting. Den hamnar ingenstans. Men den vänder lätt i vinden, även i stiltje. Revolutioner börjar oftast på gatan. Gatans parlament har hittills alltid påpekat de styrandes politiska felaktighet, den politiska inkorrektheten. Men nu har någon tydligen uppfunnit en annan väg att gå. En väg som inte är analyserad. Den har blivit ett ingånget, fastkört mönster... Ett intellektuellt motionsspår, ett korrekt uttryck i tiden. Men det hanterar ingenting i densamma. Det ger bara uttryck för ett personligt missnöje. Därför är det politiskt ointressant, innan det når nivån från 1968. Det är två mönster som roterar kring varandra.
*
Den franska och den ryska revolutionen är två typexempel på hur de som griper makten saknar bokstavlig kompetens. Det svenska valet 2006 med dess följder 2010 är ett annat, om än inte lika påtagligt drastiskt.
Att vilja och våga är ofta en stor riskspekulation, främst i politik. Olof Palme var motståndare till löntagarfonderna, men höll god min av lojalitet till partiet. Utförsäljningen av allmännyttan är i dag en annan typ av fondering med samma grundsyn – en vilja att ge den enskilde löntagaren en tryggare ekonomi. Båda var en haltande tanke i demokratiskt avseende, och som dränerat förutsättningarna för den ekonomiska verkligheten. För att inte tala om den enskilde löntagarens vandring genom tiden och vederbörandes intellektuella kompass. - Att se en av de främsta från Kårhusockupationen 1968, så som medverkande till ombildning av en hyresfastighet till bostadsrätt, kan av somliga ses som en personlig utveckling, medan andra kan betrakta det så som intellektuell dränering. Det låter som ett akademiskt exempel, men det är en faktisk verklighet som inträffat.
I det sammanhanget ska frågan ställas vad som bokstavligt avses när det sägs att ombildning till bostadsrätt är en bra pensionsförsäkring. Som pensionär tvingas jag då att sälja min bostad, flytta in på Carema World Trade Center och sedan leva livets gyllene dagar med de pengar som marknaden så välvilligt försett mig med (dvs jag har själv inte arbetat ihop dem, och jag bör räkna ut vad räntorna kostat mig), tills bygget kollapsar och löntagarna får gå in och rädda mig med skattemedel. (Varför vill någon invänta så osäkra tider så länge? Livet pågår nu och tillsvidare.) Livet är en förmåga att vilja se var förändring inte är nödvändig.
Det går att beskriva så som varande antingen korrekt eller inkorrekt från en allmän synvinkel. Det är hela tiden den enskilde individen som har svaret på frågorna för sig själv. Men det grundläggande allmänna, som därmed rör den enskilde, är det politiskt verbala kring frågor som löntagarfonder och ombildning; försäljning av statliga medel; statlig hantering av privat kapital. Moderata Samlingspartiet Eftr. (världens enda och bästa arbetarparti) har i exemplet försäljning av hyresfastigheter förlitat sig på den sk medelklassen och dess svårbildbarhet. Den, partiella, medelklass som 1968 protesterade mot förändringar i riktning mot att få en snabbare, effektivare genomströmning av studenter på universitet. En protest som grundade sig i att man som akademiker inte ville hamna i samma situation som arbetarklassen. Att bli en slit-och-släng-produkt för arbetsgivare och kapital. Där går det att ställa frågor kring samhällssolidaritet (syn på praktisk hantering av politik). Ett ord som inte är modernt, och därför inte används, ens som intellektuell konfektyr.
*
Olof Palme kom att anses som Moskvatrogen efter demonstrationståget i Stockholm mot kriget i Vietnam, februari 1968. Den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva gick bredvid Palme. Orsaken till varför ambassadör Chan var i Stockholm är ännu i dag inte klarlagt. Både Palme och den övriga regeringen var fullt medvetna om vågspelet. Men Palmes känsla för rättfärdighet och det riktiga i kritiken rörande krigets grund i Vietnam, fick honom att deltaga. (Filmen Fog of War, där Robert McNamara redogör för sin och administrationens bedömningar och felbedömningar, är mycket sevärd.)
Socialdemokratiska partiets problem går att följa från 1958 (ATP-frågan) över 1968 (Vietnam, bla) fram till våra dagar (...m.m.). Ordspråket att man ska lära av historien är inte heller modernt i dag. Det enda som är modernt är det kortsiktiga. Hela tiden tycks unga politiker, med "ny" syn, göra som Nalle Puh och Nasse under den djupt ovissa och psykologiskt rafflande spårjakten på en eller, intill trolig sannolikhet möjligt, flera Tesslor.
*
Den korrekta vägen är beroende av den korrekta kompassriktningen. Gör man tvärtom blir det också tvärtom. Saknar man kompass har man så pass, att man bör vara medveten om det. Annars – pass på! (Korr.)
Lennart Arivall
