Samhällsanalys och politik

Libertarianism (nyliberalism på modern svenska) har samma mål och bevekelsegrunder som kommunism, men för båda går något fel längs vägen och det slutar i ett tillstånd där andra ser felen och problemen istället för vad som var avsikten.

Vad går fel, och varför? Det ser ut att vara ett antal faktorer som spelar in. Orsaker som hör hemma i den moralfilosofiska och idépolitiska diskussionen och analysen. Frågan om etik [ny flik] respektive moral [ny flik] är en grundläggande fråga. Utmaningen med dessa båda är att det inte tycks finnas någon klar, definitiv åtskillnad dem emellan som gör dem hanterbara i vardagen. Så länge som frågetecken eller egna tolkningsrättigheter förestår, vare sig de är reala eller grundade på åsikt, så utgör de ett idémässigt och därmed för samhällskonstruktionens praktiska färdigheter, problem. Ett problem som skapar nya problem. Problem som ytterst, från början, inte finns.

Den enklaste definitionen av de båda är att säga att moral är det regelverk som styr och gäller för den enskilde (som denne själv skapat eller ingått ett idémässigt kontrakt med) och, eller för olika grupperingar av människor – varvid konflikter mycket lätt uppstår; vare sig det är på sportarenor eller politiska konfrontationer. Etik är det regelverk som står utanför moralen, som en allomfattande norm för överlevnad. Överlevnad för såväl den enskilde individen, som för ett samhälle med dess olika grupperingar och världen som helhet. Det finns inget utrymme för några kompromisser eller villkorad norm för att en moral ska jämställas med etik. Etik är det det är, etik. Den yttersta normen, livets kodex för överlevnad. Etiska diskussioner får därmed väldigt lätt en andlig anstrykning, som kan irritera människor med en ren materialistisk moral närmast överdrivet mycket.

De sju dödssynderna (högmod, avund, vrede, andlig lättja, girighet, frosseri, otukt) har sin roll i spelet också. Eftersom de har sitt ursprung i de nyss nämnda företeelserna moral och etik. Varför kallas de dödssynder? Varför är de sju, och inte sex eller åtta, eller något annat? De sju kan sägas fungera som det bakvända eller negativa av etiken. De påverkar den enskilde individen på ett sätt som gör livet tyngre eller svårare att leva än om de inte hade påverkat individen. Det finns en förhoppning om att det man gör mot någon annan inte påverkar en själv. Men det biter sig fast, mest påtagligt som dåligt samvete. Det dåliga samvetet går att rättfärdiga med olika moraliska normer. Det finns tankar att sådant som mobbning eller pedofili, för att ta två enskilda exempel, är värre än sådant som vrede eller lättja, för att mobbning och pedofili är uppmärksammade problem i dagens samhälle. Vid en närmare analys ska man finna att dessa företeelser, liksom andra, mer är summan av dödssyndernas termer, eller möjligen produkten av dödssyndernas faktorer. Dödssynderna förskönas, romantiseras, förhånas och glöms, varvid de blir gömda generatorer för företeelser som blir svåra att hantera och kräver stora insatser.

”Det finns ingen rättvisa”, tycks numera vara en normativ ståndpunkt för att hantera, eller snarare belysa och bakgrundsdefiniera problem som uppstår längs livets väg. Det finns åtminstone två olika infallsvinklar på detta uttryck.

1.       Det finns ingen rättvisa, för att jag själv ska kunna rättfärdiga mina egna orättfärdiga (moraliska eller oetiska) handlingar.

2.       Det finns ingen rättvisa, för att jag själv ska kunna förklara, och för mig själv göra någorlunda begripliga, mina egna motgångar.

Rättvisa [ny flik] och lycka [ny flik] är båda något som lätt hamnar i samma mönster eller frågespalt som moral och etik. De ingår också i det som utgjorde utgångsfrågan ovan. De tillhör den moralfilosofiska och idépolitiska diskussionen. Rättvisa är kanske enklare att förstå än lycka, men nog så komplicerat i sina respektive sammanhang gällande libertarianism respektive kommunism? Det går att fylla på definitionen på lycka hos Wikipedia, med följande: Lycka betyder låsa, stänga till. Det lever kvar i uttrycket lykta dörrar. En lycka är också en sorts knut, ett sätt att stänga ihop ett snöre eller rep.

Med utgångspunkt från detta kan man säga att den personliga lyckan uppnås när jag som individ lyckas(!) låsa till bakom mina egna uppnådda mål. Låsa så att ingen på något sätt kan ta sig in och fördärva min lycka, det som jag låst om. Gemensam lycka blir då dubbel lycka. Utan att bli missförstått så som dubbellås.

*

Troligen hade man kunnat stanna där i analysen, men det finns flera ingångsvinklar på den motsättning i samhället som uppstår på grund av sociala och ekonomiska åtskillnader.

Vad gör prostitution i ett samhälle? Varför finns det alls? Ser man prostitution som en form av yrke så har man sina moraliska grunder för det. Prostitution är effekten av ett samhälles misslyckande på det ekonomiska och sociala planet. Människor, vare sig det rör sig om köpare eller säljare, som inte kunnat låsa om sig, som inte fångat sin lycka. Men som behöver någon moralisk dogm att hålla sitt livs kurs till. Sådana samhällen går förr eller senare under, vare sig det sker genom militär konfrontation, revolution, eller genom social och ekonomisk utveckling. När prostitutionen åter uppenbarar sig så är det mycket tydliga tecken på att något är grundläggande fel i samhället.

Ytterligare tecken på dessa felmarkörer är hemlöshet, narkotika, vapen, kriminalitet, missbruk av alkohol, mm.

Till slut, frågan kvarstår också om den sena våg av nyliberalism (efter Berlinmurens fall) som svept över världen, och gått under – eller bara tillfälligt fallit under isen - på somliga ställen, förbereddes genom den individfixering som uppstod under 1990-talet. Ett individbaserat synsätt som slog igenom på många områden, från politik till litteratur (då avser jag inte biografier). Var det ett sätt att förbereda invånarna i samhället på det som politiskt skulle genomföras? Ännu ett socialt experiment i mänsklighetens historia.

Varför lever san-folket, i Kalahari, sina liv som de levt väldigt länge, utan att behöva experimentera och misslyckas? Kanske för att de låst bakom sig och sitt samhällssystem?

Lennart Arivall

Beatrice Ask och verkligheten

Ett ständigt pågående, växande problem i alla samhällen som får uppdelningar i dem som har och dem som inte har - vilket vanligtvis leder till dem som har ännu mer respektive dem som till slut inte har något mer än minnet av sitt eget liv - är en allt grövre kriminalitet. Det finns ingen undersökning som påvisar att detta skulle bero på något annat än de ökande skillnaderna i samhället på ett socialt och ekonomiskt plan. I ett samhälle som san-folkets, i Kalahariöknen, är brottslighet något sparsamt förekommande. Kära riksdagsledamöter, tag och titta på hur ett sådant samhälle är konstruerat; socialt, ekonomiskt och etiskt.

Fredagen den 17 februari, 2012, hölls i Riksdagen en extra debatt om det ökande våldet och tillgången på vapen. Socialdemokraterna föreslog en starkare vapenlagstiftning, och såväl ledamöter från borgerliga partier som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister talade om dåliga skolresultat och socialt utanförskap som orsaker till den grova brottsligheten. Justitieminister Beatrice Ask (M) ansåg bestämt "att det här inte är någon lekstuga, utan en välorganiserad företagsamhet, kreativitet och nätverk av specialister på sattyg i samhället."

FÖRLÅT?!

I vilket samhälle är justitieministern uppväxt? Var har justitieministern fått sin skolning? Vilka personliga livserfarenheter har justitieministern? På vilka incitament bygger justitieministern sitt uttalande? Är det något annat, för alla andra än för justitieministern, okänt som påverkar ministerns syn på samhället? Det här är inte första gången som justitieministern går sin egen väg, på sidan av samhällets välgång och framtid. Kan man i detta känna doften av pengar någonstans? Eller är det något annat personligt som justitieministern inte kan eller vill hantera?

De kända, grundläggande orsakerna till kriminellt agerande är tre till antalet, som vanligtvis samverkar på olika sätt.

1. Ekonomiska orsaker.

2. Sociala orsaker.

3. Psykisk ohälsa.

Alla tre går att hantera, eller åtgärda, bara man vill. Men finns det dolda företeelser, så som mutor och hot, för att det inte ska hanteras och åtgärdas, då kan man börja förstå en av flera möjliga orsaker till ett sådant uttalande som justitieministerns i Riksdagen, fredagen den 17:e februari, 2012. Orsaken bakom mutor och hot går att härleda till någon av de tre punkterna ovan. De går fortfarande att hantera och åtgärda. Det går fortfarande att bygga ett samhälle som fungerar. Men då måste man också vilja det.

Det handlar möjligen initialt om att ge polisen ökade befogenheter, men det kan bara vara en temporär skyddsvall, under tiden som ett socialt arbete på fältet tillsammans med arbetsmarknadspolitiska och fördelningspolitiska arbeten pågår. Den borgerliga regeringen år 2012 har inget intresse av fördelningspolitiska åtgärder, och har ingen förståelse för arbetsmarknadens utseende eller situation. Därmed kommer ökade befogenheter för polisen inte att vara rätt väg att gå. Det skulle mer troligt öka på snabbheten i den kriminella utvecklingen.

Hur gick det med studiebesöket i New York? Där fick man ner brottsligheten genom idogt arbete. Medan arbetsmarknad och ekonomiska reformer fortfarande väntar på sina idoga arbetare. Välgörenhet räcker inte när ekonomi och arbetsmarknad dräneras av dem som själva inte vill arbeta, men hellre sko sig på den som arbetar för sitt uppehälle, tills förutsättningarna försvinner. Det är då den enskilde förväntas bli entreprenör.

Den dag du till slut av omständigheterna tvingas att stå utanför samhället, så är samhället en fiende som måste bekämpas för att du själv ska överleva. Livets obevekliga kodex säger bara Överlev! Den säger inte hur, och det intresserar inte den som har blivit knuffad ut över kanten. De som har möjligheterna att ekonomiskt och politiskt påverka konstruktionen av ett för alla fungerande samhälle kan inte fungera på sin post om vederbörande inte ser som sin uppgift att möjliggöra överlevnad för alla, med de medel som finns. Men då hamnar vi i ett fördelningspolitiskt resonemang. Och där är Alliansregeringen i ett politiskt och socialt utanförskap.

Lokala politiker är också intressanta som studieobjekt, vad gäller deras syn på tillvaron. Tapani Juntunen (M) säger i lokaltidningen för Söderort/Liljeholmen, 17 januari 2012, att hans hyra i Sätra blivit billigare pga inflationen. Men värdeminskning på tillgängligt kapital gör inte boendet billigare, om inte reallönen ökat mer. Vad han därmed säger är att han fått en ordentlig löneökning, medan andra har hamnat i helt motsatt situation. Alliansregeringen har dessutom försökt att påstå att behoven rörande form av boende har ändrats. Det är en klumpigt formulerad fadäs, som tjänar till att få den enskilde boende att ta på sig de kostnader som kommunerna tidigare tog genom de allmännyttiga bostadsföretagen. - Det blir lätt så om skatten sänks. - Med annat än samhällsbärande synpunkter kan man anse att det är behoven rörande bostad som ändras, och inte bostadspolitiken primärt.

Stadsdelars arbetslöshet, sociala otrygghet och kriminalitet är hanterbara när den politiska viljan finns. Arbetsbristen måste åtgärdas, varvid övriga problem kan hanteras. Den borgerliga politiken är idémässigt småskalig och egocentrerad. Svår att expandera och växa ut ur.

Det justitieminister Ask sa i den extra debatten den 17 februari, kan om möjligt vara en saktmodig beskrivning av alliansregeringen och dess lokala avknoppningar? Det tragiska är att de om möjligt ser ut som en samling utanförvarande. Levande i sin egen värld. Möjliga att samtala med först när man talar deras eget språk och kan skapa en brygga för att föra dem tillbaka in i den verkliga värld som är. Den borgerliga politiken har inte nydanat samhället, annat än att flytta oss socialstrukturellt tillbaka till 1800-talet. Verkligt skimrande resultat kommer först när hela samhället blomstrar. Det kräver en annan politik än den som pågår och som fört oss hit.

Lennart Arivall

Politiker och ekonomiska ersättningar

Det har vid ett antal tillfällen ställts förslag och önskemål om att nivåerna på de ekonomiska ersättningarna till politiker ska sänkas. Det har aktivt lämnats in förslag om detta även från enskilda ledmöter i berörda församlingar. Inte bara en gång. Men vid varje tillfälle har förslagen röstats ner eller avvisats. Med motiveringen att det är ett krävande arbete som fordrar en hög ekonomisk ersättning för att man ska kunna engagera duktiga människor på dessa poster. Ett argument som åtminstone kan förefalla rimligt.

Men ett politiskt uppdrag är ett förtroendeuppdrag, en uppgift som du sätts att utföra därför att väljare har röstat fram dig till den platsen och uppgiften. Det finns förväntningar på dig, som du gör bäst i att respektera. Därvidlag har det inget med den ekonomiska ersättningen att göra. Ett sådant uppdrag, byggt på förtroende, är sakligt mer värt än lönespecifikationen. Finns det ett grundläggande oengagemang från somliga politiker som gör att förtroendeuppdraget inte är avgörande, men istället den ekonomiska ersättningen? Med hänvisning till argumentet ovan mot sänkning, så borde det inte vara så för den som tar sitt uppdrag på allvar. Sådana på allvar tagna uppdrag bör leda till effektiva resultat, med positiv effekt för samhälle och produktion. Gör de det inte så är den nyss ställda frågan relevant.

En möjlig belysning av frågan är den något absurda företeelsen att ju mer du tjänar, desto större skulder har du en tendens att vilja dra på dig. Om ersättningen då minskar, i det läget, så hamnar du i ekonomiska problem. Att hålla BNP uppe via lån är en ekonomiskt tärande form av indexering.

Eftersom politiker är bidragstagare – deras löner baseras på skattemedel, de bidrar inte aktivt i produktionen, men gör föhoppningsvis så att förutsättningarna för och vinstdelningarna av densamma görs rättvist – så borde deras motprestationer svara mot den ekonomiska ersättningens magnitud. Det går att hantera hela problemet om man vill. De ekonomiska ersättningarna till politikerna behöver inte nödvändigt sänkas, men de bör ges en tydligare belysning och innebörd.

Det parti som tar första steget att låta 20-30% av ledamöternas ekonomiska ersättningar gå till verksamhet för hemlösa och kvinnojourer, mfl verksamhetsområden för samhällets utsatta, kommer att göra ett stort intryck på väljarkåren. Den som tycker att 20-30% är mycket bör betänka ersättningens nivå, respektive vad den enskilde ledamoten kan ha för utgifter per månad. Den som måste leva på socialt ekonomiskt bidrag tvingas att sälja privat egendom så som bil, bostadsrätt, villa, båt och dylikt, innan någon ersättning betalas ut. Den som tar stora lån på grund av en väl tilltagen lön har inga sparnormer att ta hänsyn till, sällan mer än räntekostnad. En politiskt aktiv ledamot bör vara en person av folket, eftersom det är de enskilda väljarna som placerar den politiskt intresserade på vederbörandes post. Ordet ansvar har använts ofta av den borgerliga majoriteten under dess mandatperiod. Ordet ansvar har ingen social eller ekonomisk begränsning. Det är ett mått på vilja och social kompetens. Ett samhälle med ansvariga politiker är ett samhälle som fungerar. Det är ett samhälle med minskande klyftor och såväl ekonomiskt som socialt trygga medborgare.

Lennart Arivall