<h1>Religion som betraktelse och perspektiv</h1>

 

Om livet är en konst så kan ett "ofullkomligt" liv uppfattas som en form av brist på att finna det gyllene snittet i tillvaron. Ett okonstlat liv kan vara en tillvaro där man själv hela tiden lever i detta gyllene snitt, i stormens öga. Ytterst handlar allas vår tillvaro om överlevnad. Fysisk och mental överlevnad. Ett plus ett. En överdrivet enkel ekvation som borde vara lika enkel att lösa, men som uppenbart skapar många problem. Varför alls tala om det gyllene snittet i sammanhanget? Därför att det tydliggör på ett närmast icke önskvärt sätt tillvarons sammansatta struktur, samhörigheter och därtill hörande problematik. Det redogör för flyktens och sökandets utmaningar.

"Religiöst omusikalisk"? - Det går att sjunga i badrummet, lyssna till andras musicerande och därmed bli delaktig, eller nynna för sig själv utan att för den skull behöva ha detaljkunskaper angående sådant som ingår i det musikaliska hantverket. Vi behöver inte ens gå ner på den detaljnivån för att göra en innehållsligt meningsfull fortsättning på Habermas' formulering (han har ändrat infallsvinkel mot religion och stigit bort från sin tidigare ensidighet). Finns det överhuvudtaget någon realt omusikalisk människa? Det finns de som inte träffar rätt ton, eller inte uppvisar tillräcklig kapacitet och åstadkommer inte inlevelsens nödvändighet för att frambringa ett övertygande konstnärligt uttryck. Men det lämnar inte fritt tillträde till andra att vara överseende nedlåtande.

Religioners detaljer i utförande, eller innehåll - som vissa personers agerande och uttalanden - blir en utsmyckning för att få en tankemässig harmonik och idéstrukturell kontrapunkt att märka ut, poängtera eller bara smycka den befintliga melodilinjens modus operandi. Musikstycket är spelbart och klingar i sin fullhet även utan utsmyckningar, men dessa smyckningar fyller en funktion. En funktion som kan definieras eller specificeras allt efter lyssnarens inlevelse eller behov av specifikation. Det går att betrakta bland andra Jungfru Maria och Jesus som en sådan smyckning i den religiösa klangen i kristendom och islam.

Att anse och sedan acceptera att en fråga inte har ett svar är närmast att kapitulera utan att ha blivit angripen. Att sedan placera in passande svar (ett slags fitting purpose gadget) (i hopp om att haverera frågan?) är att öppna en tidigare obefintlig front. Därmed placerande sig själv i riskposition att bli attackerad.

Fixering vid värderelativism stöter på problem vid närmare granskning. Att det finns spår av en form av gemenskap i mänsklighetens historia borde vara ett sakfaktum. Hur gemensamma episka grunder tar sig uttryck i berättelser eller synsätt. Konflikten kommer alltid efteråt, när försummandet av originalet, utgångspunkten, blivit norm.

Att fixera sig vid värderelativism tycks bero på en brist, eller värre ren ovilja att särskilja moral och etik. Värderelativismen är riktigt ett sätt att bedöma moral utifrån dess kulturella kontext. Det handlar om individens och samhällets överlevnad. Därav, följdriktigt, de efterföljande ökade motsättningarna, eftersom moral inte är en enhetlig värdegrund.

Men att därmed, på fullt allvar, anse att det inte finns universella värden eller naturrätt är att fullständigt gräva ner sig i en moral oberoende av den personliga orsaken till att göra det. Livet blir ofullkomligt när bilden helt blivit och ensidigt är moral, där etik eller universella värden inte ens ligger i det gyllene snittet, men istället på ett något "kluddigt" sätt blivit placerat i kanten som en klatschig men störande klick.

"Vad är sanning?", frågar Pontius Pilatus (Joh. 18:37 ger frågans föutsättning) och inväntar inte ens svaret, i en personligt och arbetsinstitutionellt utsatt situation den man han har framför sig, närmast anklagad för stämpling. (Joh. 18:31 har en stark bärighet utifrån allmän religiös aspekt; Matt. 27:18-19 är också av intresse från andra aspekter). En situation som beror på trepartsmotsättningen mellan två rådande moraler och det universella värde som Jesus är representanten för. Som liksom en pralldrill stör de båda förhandenvarande breda harmonierna med sina nästan orörliga melodilinjer som utgör det rådande samhällets etablissemang och deras maktposition.

Vad är sanning? Det finns en gammal nödlösning på frågan som säger att det finns ingen sanning. Det innebär rent praktiskt logiskt att det påståendet inte är sant, vilket lika praktiskt innebär att det därmed går att definiera sanningen. Det är ett problem i sig att leva i ett intellektuellt krökt rum, därför att väl där kommer man ingen vart. Men det är roligt att åka karusell. Det går att ägna hela livet åt det.

Sanning är en delikat konstruktion. Den har två definierbara delar, vilka är lika dugliga i helg som söcken. 1. Det som ger de effekter vilka förväntas, och som därmed verifierar de normer som utgör förutsättningarna för effekternas uppnående. (Med andra ord, det går så länge det går.) 2. En specifik, odelbar helhet bestående av fyra med varandra samverkande delar - den exakta tidpunkten, platsen, händelsen (tilldragelsen), utformningen (gestaltningen). Ändra en aning på en enda av dessa fyra exaktheter och du har inte längre den faktiska händelsen beskriven, varvid du istället får en förvrängning, en lögn. Något som varje juridikstudent inser de sakligt praktiska svårigheterna med.

Tidens gång har en innebörd i religiösa aspekter. Adventus, anländande – ett sätt att invänta, se framåt, och ger samtidigt utrymme för att tappa tråden, att förändra, att stiga bort från resans mål som sattes i början. Resan kan aldrig vara målet. Målet i resan är att förvärva mer kunskap om målet och att därmed resa vidare. Kanske kan rädsla för döden vara medvetenheten om att inte ha funnit livskompassen, och därmed inte målriktningen, meningen i resan, vilket skapar ett ofullkomligt liv som tvingar fram ett vidare sökande.

Tiden och de utsmyckningar som ryms där är en intresseväckande melodilinje genom den mänskliga harmoniken. Sanningen är obehaglig bara för den som har något att dölja. Att förneka frågans förekomst är inte att få eller ge ett svar. Att ge fel svar är inte att avslöja sanningen. Att gå ett varv till i det krökta rummet är inte att komma svaret närmare, även om frågan förbises med ett någorlunda vänligt överseende. Att acceptera idén att frågan inte har ett svar är att kapitulera utan att ha blivit angripen annat än av sin egen vilsenhet. Den tappade kompassen kan mycket väl ha en religiös natur.

*

Som avslutning några ord om partiet Kristdemokraterna (Kristen Demokratisk Samling). Nöjer man sig med att se partiet kortsiktigt som en traditionsbärare av samhällsvärden vars tillämpande i den reala vardagen sakta avtagit under 1900-talet fram till i dag, då den måste sökas efter med lupp, och då dessa samhällsvärden mer fyllde en praktisk ”kontrollfunktion”, än att vara en dörr till frihetens ansvar, då är det förståeligt att man räknar sig till den borgerligt politiska sidan. Men betraktar man den grund som utgör orsaken till partiets existens och den verksamhet som följer av denna grund, då uppstår stora frågetecken varför man anslutit sig politiskt till en sida som rent praktiskt utgör motsatsen till partiets grundval och existensförsvar.

Partiets frö och kärna, Kristi ord och gärning talar ett helt annat språk. Jesus är den mest vältalige socialrevolutionären och solidaritetsförkämpen. Varför för inte KD den kampen med den naturnödvändighet som partiets förebild och grund redovisar? KD tillhör för evigt vänstern, men man förnekar kategoriskt kännedomen om sin herde som praktisk förebild.

Lennart Arivall