I en artikel i tidningen Vi, nr 8, september 2005, fick Lena Andersson
frågor angående radioprogrammet Sommar, där hon den 9 juli 2005 genom
Bibelcitat beskrev Jesus som despotisk och elak. Grundfrågan är vad är det som
får en människa att gå in med en sådan vinkel med ett sådant engagemang? Varför
för hon inte med motsvarande intensitet en diskussion om att det entydigt bästa
sättet att styra en nation är av senaten och folket? En definitivt mer
samhällsbärande diskussion.
I tidningsartikeln säger hon om Jesus att ”Det är
alltid någon som mår mycket dåligt i hans sällskap.” På frågan om att ge ett
exempel på detta svarar hon, ”En person som närmar sig Jesus och vill veta hur
man ska leva, den snäser han av med
’Varför kallar du mig god?’. Att utdela ett sådant hugg i stället för att försöka
svara på frågan, det är inte vad jag menar med kärlek och empati.” - Det finns
två innehållsmässiga ”problem” här.
1. Vad som är intressant i den här läsningen är
kraften i de beskrivande tilläggen; snäser och hugg används tydligt som emfas,
men varför? Varför hon underlåter att ange textstället som åsyftas vet bara hon
själv. Det finns följdproblem med att rycka en mening ur sitt sammanhang.
Textstället som åsyftas i citatet ovan återfinns i Matt. 19:16, men
sammanhangets innebörd framkommer ännu tydligare i Luk. 18, där
förutsättningarna ges i 18:16-17 och löper vidare i 18:18.
Frågan ifråga besvaras med kärleksfullt förtroende
för individens kapacitet. I Luk. 18:19 står också en förklaring på det som Lena
Andersson upplever som en avsnäsning. Meningen efter säger att ”Ingen är god
utom Gud allena.” I Luk. 18:27 finns ännu mer detaljerat angivet att ”… Vad som
är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.” Grundproblemet i detta
tycks främst vara oförmågan att skilja moral från etik.
2. Personen frågar inte hur man ska leva. Personen
frågar vad man ska göra för att få ett evigt liv, vilket ger en annan dimension
åt texten för den som orkar läsa och parallellt analysera läsningen. Det
handlar om att inte låta sig fastna i det materiella med alla dess lockelser.
Varför Lena Andersson nöjer sig med att bara läsa avhuggna textstycken, för att
sedan nonchalera det som ger innehåll åt texten, förblir en gåta.
Vid en källkritisk granskning framstår påståendet
att ”Det är alltid någon som mår mycket dåligt i hans sällskap”, som märkligt.
Betraktas det istället som ett personligt dokument över personliga åsikter ger
det en smula intryck av att vara en god portion projicering som serveras.
*
På newsmill skriver Lena Andersson (2009-04-08, uppdaterat 2011-11-02)
sina ståndpunkter rörande religion i allmänhet och kristendom i synnerhet.
Stycket om Jürgen Habermas visar på den överseende(?) von oben-attityd som lätt
blir varumärket för den som hellre kritiserar än analyserar. Analys innebär
också ett kritiskt granskande av sin egen ståndpunkt, ställning och existens.
Jag är inte förvånad att troende människor känner sig förorättade av den
attityd som Lena Andersson uttrycker. Därför att det på ett inte alls
överseende sätt strävar efter att rycka undan mattan som de står på. Effekten
blir att mattan greppas hårdare. Precis på samma sätt som Lena Andersson ger
ett eget uttryck för, angående den matta hon själv står på.
Går det att enas om följande två företeelser?
A. En teori förblir en teori så länge som den inte kliniskt prövats för att
därmed kunna verifieras eller vederläggas.
B. Det man saknar personlig erfarenhet av kan man bara ha en åsikt om. Vare
sig den är ens egen eller utgör ett personligt intellektuellt kontrakt med
någon annans åsikter.
Att tillämpa A. ovan på religiösa aspekter innebär praktiskt följande:
Vi behöver en definiton på religion, vilken tillämpas genomgående. En
definition bör alltid vara så klargörande som möjligt, samt helst också redogöra
för ordets härledning. Religion så som individens förhållande eller
förhållningssätt till ett andligt eller högre andligt väsende, täcker
innebörden av ordet. Därvid flikas även empirin in, den personliga. Vad därutöver
är kommer från den egna personligheten och egna outredda problem rörande olika
företeelser, men just dessa specifikt, vilket också blir empiriskt. Det här gör
den egna empirin till en skyddsmantel mot logikens köld hos andra. Tar man
ifrån mig manteln får man också erhålla min logik. Om utgångsmaterialet i en
teori tappas bort, så måste det återfinnas för att kunna prövas.
Enligt NE är ursprunget till ordet religion (lat. religio) omdiskuterat.
Men det finns släktskap med andra ord som gör historien värd att gräva i. NE
definierar religion som vördnad för, dyrkan av, det heliga. Verbet sancio
(lat.), helga, bekräfta, fastslå, förbjuda, hör hemma inom juridiken
(sanktionera). Adjektivet sanctus (lat.), helig, förefaller då höra hemma i en
tankekrets där det finns något som fastlås, bekräftas. Lena Andersson blir
sitt eget sancio mot en dramatisk kulisskonstruktion som kan ses enligt
följande.
*
Som belysning av de olika uttalade grundvalar som används i den här
kommenterade texten på Newsmill kan följande definitioner tas i beaktande.
Förnuft, begreppsbildning och slutledning, med logiken som grund. Ett
ord med stor filosofisk analysbredd. Ordet ingår i definitionen på ratio
(lat.), beräkning, bevis, förnuft, vilket är stammen i ordet rationell.
Rimlig, möjlig, trolig. Grundar sig på tillfällets eller
erfarenhetens logik. Tillfället blir då en erfarenhet.
Logik, (gr. logikos), förnuftsmässig. Mer specifikt studiet av villkoren
för att en tankegång eller bevisföring är giltig. Observera pluralformen -
villkoren. Om det är en kedja av följdbevis eller enskilda pusselbitar som
passas ihop blir en bedömning från fall till fall. Rör det sig om villkoret för
giltigheten så har vi rört oss bort från logiken. Dess logosidentitet
förutsätter plural.
Empiri, (gr. empeiria), förfarenhet, kunskap utifrån erfarenhet.
Inget av de tre första orden uppvisar en egentlig egentäckande
identitetssfär, men utgör olika ingångsvinklar mot det som betraktas eller
analyseras. - Var går gränsen för synonym och identitetsmarkör för det enskilda
ordet? - De tar sin egen identitet bitvis från varandra. De kan också betraktas
som levande i symbios. Det innebär praktiskt att den talande applicerar en egen
livförsäkring för sitt eget resonemang om det uttryckligt grundas på dessa tre.
(Varje berättelses inre trovärdighet och sammanhållning bygger på detta, utan att det behöver framhållas.) Bakom alltihop framstår då empirin som motorn
och den reala grunden. Alla har inte med nödvändighet samma bakgrund och
erfarenhet.
*
Andligt? Latinets spiritus betyder lättflyktig, fysiskt svårgripbar. Det
är samma ord som sprit. Något som förflyktigas och inte kan greppas fysiskt.
Berättelsen om anden i flaskan dyker osökt upp. - Ett försök att
berättarmässigt med innehållslig poäng greppa problematiken.
Guds manliga persona är tydligen ett resultat av en lång historia där de
hebreiska texterna utgör en länk bakåt i tiden. Guds rent problematiska
struktur i Bibeln härrör, enligt Jonas Gardell, från principen med en stadsgud
för varje enskild stad i forntiden. Det är alltså inte en Gud som förevisas i
Bibeln. Den Fader som Jesus omnämner är i djupt släktskap med buddismens
grundidé. Här finns också den forniranska religionen som bismak, där dess
profet säger Tänk godhet; Tala godhet; Gör godhet. Därvidlag tvingas man också
att rent praktiskt förstå den sakliga skillnaden mellan moral och etik. Moral
är alltför ofta inte etisk. Etik är alltid etik och kan aldrig nämnas som moral,
vilken stundom kan vara rent destruktiv och därmed samhällsfarlig.
"Fadern" är mer att betrakta som en omtydning av anden till
att bli flaskan. Jesus säger att den som hädar den helige ande inte blir
förlåten (Matt. 12:31-32; Mark. 3:29; Luk. 12:10). Vilket då skulle innebära den
som glömmer och förnekar innehållet. Innebörden i det verkar rent praktiskt
vara det vi ser i dag, där denna diskussion ingår.
(I Apg. 15:18 kan den helige Ande läsas som innehavet av övertygelsen.
Att förneka sin övertygelse om det andligas existens - vilket ytterst är frihet
från tid, rum och materia - vore därmed steget att gå förlorad för sig själv
och göra sig själv identifierad och liktydig med den omgivande materien. Något
som utmärker den som sätter kapitalet och egennyttan före medmänniskan, såväl
under Jesu tid som nu.)
För att riktigt kunna börja hantera det här bör man ha någon erfarenhet
av the spirit of music. Personlig erfarenhet av andlig upplevelse går per
definition inte att bevisa, eftersom det är immateriell egendom. Men den som
saknar en sådan erfarenhet har gärna åsikter på området, grundade på en
tro/åsikt som blir en stark övertygelse. Varvid åsikterna blir empiriska. Dessa
åsikter hävdar bestämt att de är bevisade, eftersom så många andra har samma
erfarenhet, och därmed i logisk följdriktighet blir ovedersägliga.
Här börjar utmaningen för dagens samhälle. Att åter en gång frigöra
anden från materien. Något som tycks väcka osäkerhet hos dem som själva
benämner sig empiriker.
Prins Siddharta (Gotama Buddha) levde ca 500 år före Jesus och ansåg sig
bara ha återupptäckt vad han lärde ut. Mycket hinner glömmas på 500 år. Just
den här företeelsen förklaras utifrån vad man inom akademiska strukturer nämner
som empiri, trots att det inte fullt täcker in A. ovan, fastmer verifierar
efterföljande B.
*
De båda kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus anser att Bibeln bör läsas
allegoriskt. Gör man det så går det att i början av Första Mosebok läsa en
parallell med aztekernas syn att det förekommit fem skapelser, tidsåldrar, samt
fortsättningsvis därifrån vad den moderna vetenskapen kommit fram till. Man
talar om fem stora utrotningar, där den sista för ca 65 millioner år sedan är
mest omtalad. Första Moseboks beskrivning av dagarna är då sju tidsperioder som
avses. Vi lever nu i den sjätte, innan den stora fridens tid, vilodagen. Därav
talet om de yttersta av tider.
Dessutom ser den som noggrant läser inledningen på Första Mosebok att
den indirekt säger vad många indianska skapelseberättelser också indirekt
påtalar. Att skaparguden hade ett redan befintligt material att hantera. Att bli
och vara Arkitekten för. Aztekernas fem skapelser, som kanske borde ha varit
sex, blir då antalsmässigt begripliga. Det går då att frimodigt påstå att
åsikten om utgångsmaterialets befintlighet och dess därmed särskiljande från
Arkitekten inte är en följdfråga om höna eller ägg, men en tankestruktur som
säger ungefär att ni ser kulisserna, men inte deras stöd bakom. Ni ser teatern
men inte manuskriptet. Det är mer som siffrorna vilka beskriver en matematisk formel.
Den finns där, har sin existens, även utan siffrorna.
Den syn på Bibeln som Ambrosius och Augustinus företräder är inte en
tolkning, men en mer funktionsduglig läsart. Något som dessvärre Lena Andersson
tycks ha haft svårt att finna en intellektuell anpassning till. Orsaken till
att man vill ha bokstavtroende Bibelläsare är att det blir enklare att avfärda
dem, eftersom man själv läser texten på det sättet. - Eller att man saknar
kapacitet för att gå bakom det som texten talar om. - Det blir enklare för en
själv. Här föreligger ett skapat problem, som i sig inte existerar annat än som
en stark övertygelse. På samma sätt som religiösa människor har en stark
övertygelse.
Det som är så tacksamt med Augustinus är att han betonar matematikens
eviga natur. En ekvations resultat förblir vad det är genom tiden. Något som
vetenskapen är oerhört tacksam för. Att blanda tro, religion, vetenskap och
livsåskådning går bra så till den grad att ekvationen ifråga ger ett resultat
som ger nya ingångsvärden till nästa ekvation. Att blicka framåt är inte bara
något uppfordrande, men en nödvändighet. Att lösgöra delar i en ekvation för
att de åsiktsmässigt kan te sig ointressanta ger ett helt annat resultat, som
inte nödvändigt leder framåt annat än fiktivt, om rörelsen sker i ett krökt
rum. Vare sig det är fysiskt eller intellektuellt.
*
Jesus talar själv i liknelser. Det är intellektuellt samma princip som
att omvandla en tanke till materia för att göra den gripbar. Det mer
intressanta i den framförda kritiken av kristendomen är att den går ut på
att så långt som möjligt diskreditera personen Jesus, hans ord och det han står
för, eftersom han är länken till Gud. Det är ett försök att bränna manuskriptet
genom att slå sönder scengolvet. Det bärande i Nya Testamentet, jämte Thomasevangeliet,
är vad personen Jesus säger. Hans ord. Den som har ordet har makten. Har du
inte makten över dig själv riskerar du att bli ordlös eller verbalt famla i
blindo. Kan du förlåta dig själv att tappa greppet, om dig själv? Därmed är vi
tillbaka vid att häda (den heliga) anden.
Var finns Gud? Augustinus svarar i sina Bekännelser att Gud söker jag
bäst i mig själv. Därmed är vi åter inne på punkt B. ovan och empirin.
Ett grundproblem för kyrkan verkar uppstå när man vill definiera
begreppet den helige ande. Man såg det som en tredje part, närmast omöjlig att
verbalt gripa, istället för att se det som fröet, utgångspunkten i det
religiösa resonemanget. Dess kärna som skapar alla andra förutsättningar. Ett
arv som sedan vetenskap och psykoanalys har förvaltat på sitt alldeles eget
sätt och gjort till empiri.
*
Myt som synonym med lögn, eller mildare, påhitt tycks ha tagit fart på
1980-talet. Definitionen på myt är den verbala redogörelsen, berättelsen,
beskrivningen av det som fysiskt framförs i riten. Myt och rit hör intimt
samman. Det går inte att bryta ut något från sitt sammanhang och hoppas på att
det ska klargöra det utbrutna. Vad är i så fall syftet? Att konstruera en emfas
för sin egen empiri?
Jungfru, παρθένος (gr.) parthenos. Det finns otvetydigt en
rationell, och förmodligen en språklig, förklaring till tankestrukturen kring
Maria. Mest intresseväckande är att Maria i den ortodoxa kristendomen fyller
samma funktion som Koranen i sunni-islam. Som Fönstret för individen mot Livskällan.
Jungfruns stjärntecken, ett av de tolv på himmelsekvatorn. Samma antal som
apostlarna. En tillfällighet?
I sammanhanget bör också påpekas att fornkeltiska berättelser talar om
en ung kvinna som ska föda ett gossebarn vilken ska bibringa världen frälsning.
Källforskningens gräns ligger vid tillgängligt material. Sedan börjar historiens
dimmor.
*
Det är den enskildes förhållande till religionen som i alltför stor
utsträckning skapar problem. Inte religionen i sig. Om källkritisk forskning
känns obehaglig så förespråkas det hellre absurdistiska ”lösningar”, som att
avskaffa religion som företeelse och enbart se det som en mytologisk antologi.
Har någon ställt sig frågan, och därmed också för att minnas sin egen barndom,
vad bibringade mig sagorna (det sagda, det berättade, myten) som barn?
Är det oviljan till källforskning, och analys därav, som har gjort
religion till en exceptionellt komplicerad intellektuell ”logogryf” för en del
människor? Eller är det oförmåga att läsa källtexter som källor, och hellre se
dem som grumlade brunnar? Inte ens i bästa fall en provisorisk oas för
självrannsakan utmed livets karavan.
Hur uttrycks det despotiska och elaka i Bergspredikan? Varför analyseras
inte den uppförstorade, förmenta chismen mellan judendom, kristendom och islam?
Varför lyfts aldrig kristendomens släktskap med buddhismen och därmed även
islams ”kusinskap” med den? Varför är den egna fåfängan alltid mer värd än real
samverkan?
*
Årets (2012) julkalender på TV, "Mysteriet på Greveholm: Grevens
återkomst", har åstadkommit en putslustig effekt. Enligt SvD Kultur
(nätupplagan fredag 7/12) har programmet sedan starten föregående lördag
anmälts till Granskningsnämnden sju gånger. Två av angivna orsaker ska vara att
programmet "uppmanat till ockultism" och "indoktrinerat barn
till spiritism".
Det putslustiga i detta är att innehållet i anmälningarna stämmer med
vad en del religiösa grupper främst i USA kritiserade J.K. Rowlings Harry
Potter för. Även en katolsk herde har framfört sina varningar angående
kalendern och nämnt SVT som "ondskans hantlangare".
*
Till slut vill jag tacka Lena Andersson för att hon skapat
förutsättningen för denna analys, vilken utan hennes utlägg inte hade sett
dagens ljus. Beroende på intellektets densitet flyter, sjunker eller lyfter
tanken. Beroende på vem som gör bedömningen. Joh. 13:15.
Lennart Arivall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar