<h1>Disney, censur och svensk semesterpolitik</h1>

Med anledning av att Disney (vem är det?) börjat med självcensur 2012, efter att sedan en längre tid haft öppenheten som styrmedel (eller var det bara anpassning av tradition?), fortsätter undertecknad härmed linjedragningen i detta självpåtagna samhällsansvar och föregriper härmed de nödvändiga åtgärder som bör vidtagas för att ordning och reda enligt svensk akademisk norm och standard bör råda.

I tomtens verkstad finns en anings smula lite för mycket som på intet vis passar in i ett extra ordinärt mycket modernt samhälle som det svenska, där allt alltid är så fint och där politiker är så bildade och sakliga att somliga av dem är vänliga nog att ta bort blicken från den närvarande fattigdomen, för att befolkningen, de stackars obildade, arbetsovilliga satarna, inte ska börja tro att något har blivit fel. Följande bör omedelbart bums åtgärdas innan jag av ett obetvingat inre tvång skriver spaltmil med existentiell åsiktsretorik.

Tillverkningen av gunghästar ställer många frågor. Är det inte mer pedagogiskt att ta bort scenen där huvudet på hästen trycks in i kroppen utan att ett hål först borrats upp, medan fastsättandet av svansen föregås med ett hålborrande för att kunna få en fästpunkt för denna svans? Barn lär sig i de här scenerna att det går lika bra att strunta i förberedande arbete som att förbereda. Eller enklare uttryckt, varför göra något som efter åsikt kan bedömas som onödigt. Förbjud genast denna samhällsfarliga framställning. Vidare är att undra varför den mekanism som lyfter hästarna från bandet, efter påklickningen av färg, inte färgar av sig på nästa häst som följer på bandet och därmed till slut gör färgklickartomtens arbete om intet. En opedagogisk scen som lurar små barn att tro att det går bra att inte behöva tänka sig för med vad man gör.

Dockan som skräms med en otäck spindel för att hårets oregerlighet ska kunna åtgärdas bör omgående bums tagas bort från åskådandets möjligheter, därför att den från ett genusperspektiv förnedrar den henistiska synen på människan, och framför allt den unga kvinnans position i ingången till vuxenlivet. Man utnyttjar inte flickors rädsla på det sättet i underhållningssyfte. Fy och usch. Så det så.

Scenen med uppläsandet av brevet där Molly vill ha en docka bör även den omedelbums tas bort, eftersom den kör fast och representerar ett henistiskt negativt synsätt, vilket motsäger det fria valets möjligheter. Varför i hela helvitt önskar sig Molly inte ett Mekano? Förbjud genast denna scen. Fy och usch. Så det så.

Målningen av schackbrädet är på intet sätt en god representant för ett helyllehenistiskt pedagogiskt prejudikat. Därför att den lurar små barn att tro att det finns enkla lösningar på svåra strukturella problem. Eller rent av lockar till ockultism i förlängningen. Så det så. Fy!

Den leksak som sist kommer hoppande över golvet, när tomtens säck blivit upprest, varför får den gubben i lådan klara sig själv? Är det bara för att det är en så udda figur, som inte passar in i en allmän henistisk likformighet? Den scenen uttrycker underlåtenhet att hjälpa den som inte är som andra. Den scenen är ett uttryck för förtryck som genast måste klippas bort för att inte uppmana till henistiskt våldstänkande mot dem som inte vill, eller tillåts vara som andra. Så det så.

Varför är nissarna i slutet av detta spektaktulära spektakel så små? Varför är det de små som tvingas lyfta säcken, medan den stora tomten inte lyfter ett finger? De lyfter förmodligen inte säcken av fri vilja, men därför att det är ett traditionellt tvång. Denna djupt odemokratiska scen bör omedelbart klippas bort. Så det så, minsann.

Varför är det så många tomtar? Var finns tomterskorna någonstans? Klipp genast bort hela detta på intet sätt henistiskt formulerade idéformat från den extra ordinärt fina svenska julen som ändå redan glömt sitt innehåll. Tack för ordet.

Semesteridyllen med Musse, Långben och Kalle bör visas flera gånger, eftersom tidsutrymmet numera tillåter det efter den hårda klippningen hos tomten. Den visar på ett gemytligt och pedagogiskt sätt hur svensk regeringspolitik fungerar, utan att ställa några krav. I inledningen fälls det landskap ihop som Anders Borg tecknat upp, för att på ett fint pedagogiskt sätt påvisa den socialdemokratiska värld som skulle bli om regeringen inte varje dag visade sin extraordinära kompetens. Hela resan visar det goda samarbete som finns inom alliansbrödraskapet. Att någon Mimmi eller Kajsa inte finns med visar att alla inte är på semester samtidigt, vilket är ansvarsfullt. Scenen i köket visar på ett trevligt sätt hur ansvaret för den svenska resan går till. Frågan om vem det är som kör kan Björklund ha kapacitet nog att ställa, medan Hägglund bestämt skulle fylla i. Eftersom Lööf inte är med på resan klarar hon sig undan problemställningen, eftersom hon på pedagogisk grund sannolikt inte skulle komma fram till frågan, men bara sitta och le. Medan Reinfeldt lika lugnt som allvarligt skulle säga, ”Det är ju jag som kör!”. Så styrs Sverige. Det är tryggt att veta nära turbulensen kommer. Det är tur att det inte är turen som avgör turen.

Lennart Arivall