Ett ständigt pågående, växande problem i alla samhällen som får uppdelningar i dem som har och dem som inte har - vilket vanligtvis leder till dem som har ännu mer respektive dem som till slut inte har något mer än minnet av sitt eget liv - är en allt grövre kriminalitet. Det finns ingen undersökning som påvisar att detta skulle bero på något annat än de ökande skillnaderna i samhället på ett socialt och ekonomiskt plan. I ett samhälle som san-folkets, i Kalahariöknen, är brottslighet något sparsamt förekommande. Kära riksdagsledamöter, tag och titta på hur ett sådant samhälle är konstruerat; socialt, ekonomiskt och etiskt.
Fredagen den 17 februari, 2012, hölls i Riksdagen en extra debatt om det ökande våldet och tillgången på vapen. Socialdemokraterna föreslog en starkare vapenlagstiftning, och såväl ledamöter från borgerliga partier som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister talade om dåliga skolresultat och socialt utanförskap som orsaker till den grova brottsligheten. Justitieminister Beatrice Ask (M) ansåg bestämt "att det här inte är någon lekstuga, utan en välorganiserad företagsamhet, kreativitet och nätverk av specialister på sattyg i samhället."
FÖRLÅT?!
I vilket samhälle är justitieministern uppväxt? Var har justitieministern fått sin skolning? Vilka personliga livserfarenheter har justitieministern? På vilka incitament bygger justitieministern sitt uttalande? Är det något annat, för alla andra än för justitieministern, okänt som påverkar ministerns syn på samhället? Det här är inte första gången som justitieministern går sin egen väg, på sidan av samhällets välgång och framtid. Kan man i detta känna doften av pengar någonstans? Eller är det något annat personligt som justitieministern inte kan eller vill hantera?
De kända, grundläggande orsakerna till kriminellt agerande är tre till antalet, som vanligtvis samverkar på olika sätt.
1. Ekonomiska orsaker.
2. Sociala orsaker.
3. Psykisk ohälsa.
Alla tre går att hantera, eller åtgärda, bara man vill. Men finns det dolda företeelser, så som mutor och hot, för att det inte ska hanteras och åtgärdas, då kan man börja förstå en av flera möjliga orsaker till ett sådant uttalande som justitieministerns i Riksdagen, fredagen den 17:e februari, 2012. Orsaken bakom mutor och hot går att härleda till någon av de tre punkterna ovan. De går fortfarande att hantera och åtgärda. Det går fortfarande att bygga ett samhälle som fungerar. Men då måste man också vilja det.
Det handlar möjligen initialt om att ge polisen ökade befogenheter, men det kan bara vara en temporär skyddsvall, under tiden som ett socialt arbete på fältet tillsammans med arbetsmarknadspolitiska och fördelningspolitiska arbeten pågår. Den borgerliga regeringen år 2012 har inget intresse av fördelningspolitiska åtgärder, och har ingen förståelse för arbetsmarknadens utseende eller situation. Därmed kommer ökade befogenheter för polisen inte att vara rätt väg att gå. Det skulle mer troligt öka på snabbheten i den kriminella utvecklingen.
Hur gick det med studiebesöket i New York? Där fick man ner brottsligheten genom idogt arbete. Medan arbetsmarknad och ekonomiska reformer fortfarande väntar på sina idoga arbetare. Välgörenhet räcker inte när ekonomi och arbetsmarknad dräneras av dem som själva inte vill arbeta, men hellre sko sig på den som arbetar för sitt uppehälle, tills förutsättningarna försvinner. Det är då den enskilde förväntas bli entreprenör.
Den dag du till slut av omständigheterna tvingas att stå utanför samhället, så är samhället en fiende som måste bekämpas för att du själv ska överleva. Livets obevekliga kodex säger bara Överlev! Den säger inte hur, och det intresserar inte den som har blivit knuffad ut över kanten. De som har möjligheterna att ekonomiskt och politiskt påverka konstruktionen av ett för alla fungerande samhälle kan inte fungera på sin post om vederbörande inte ser som sin uppgift att möjliggöra överlevnad för alla, med de medel som finns. Men då hamnar vi i ett fördelningspolitiskt resonemang. Och där är Alliansregeringen i ett politiskt och socialt utanförskap.
Lokala politiker är också intressanta som studieobjekt, vad gäller deras syn på tillvaron. Tapani Juntunen (M) säger i lokaltidningen för Söderort/Liljeholmen, 17 januari 2012, att hans hyra i Sätra blivit billigare pga inflationen. Men värdeminskning på tillgängligt kapital gör inte boendet billigare, om inte reallönen ökat mer. Vad han därmed säger är att han fått en ordentlig löneökning, medan andra har hamnat i helt motsatt situation. Alliansregeringen har dessutom försökt att påstå att behoven rörande form av boende har ändrats. Det är en klumpigt formulerad fadäs, som tjänar till att få den enskilde boende att ta på sig de kostnader som kommunerna tidigare tog genom de allmännyttiga bostadsföretagen. - Det blir lätt så om skatten sänks. - Med annat än samhällsbärande synpunkter kan man anse att det är behoven rörande bostad som ändras, och inte bostadspolitiken primärt.
Stadsdelars arbetslöshet, sociala otrygghet och kriminalitet är hanterbara när den politiska viljan finns. Arbetsbristen måste åtgärdas, varvid övriga problem kan hanteras. Den borgerliga politiken är idémässigt småskalig och egocentrerad. Svår att expandera och växa ut ur.
Det justitieminister Ask sa i den extra debatten den 17 februari, kan om möjligt vara en saktmodig beskrivning av alliansregeringen och dess lokala avknoppningar? Det tragiska är att de om möjligt ser ut som en samling utanförvarande. Levande i sin egen värld. Möjliga att samtala med först när man talar deras eget språk och kan skapa en brygga för att föra dem tillbaka in i den verkliga värld som är. Den borgerliga politiken har inte nydanat samhället, annat än att flytta oss socialstrukturellt tillbaka till 1800-talet. Verkligt skimrande resultat kommer först när hela samhället blomstrar. Det kräver en annan politik än den som pågår och som fört oss hit.
Lennart Arivall
Lennart Arivall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar