Det har vid ett antal tillfällen ställts förslag och önskemål om att nivåerna på de ekonomiska ersättningarna till politiker ska sänkas. Det har aktivt lämnats in förslag om detta även från enskilda ledmöter i berörda församlingar. Inte bara en gång. Men vid varje tillfälle har förslagen röstats ner eller avvisats. Med motiveringen att det är ett krävande arbete som fordrar en hög ekonomisk ersättning för att man ska kunna engagera duktiga människor på dessa poster. Ett argument som åtminstone kan förefalla rimligt.
Men ett politiskt uppdrag är ett förtroendeuppdrag, en uppgift som du sätts att utföra därför att väljare har röstat fram dig till den platsen och uppgiften. Det finns förväntningar på dig, som du gör bäst i att respektera. Därvidlag har det inget med den ekonomiska ersättningen att göra. Ett sådant uppdrag, byggt på förtroende, är sakligt mer värt än lönespecifikationen. Finns det ett grundläggande oengagemang från somliga politiker som gör att förtroendeuppdraget inte är avgörande, men istället den ekonomiska ersättningen? Med hänvisning till argumentet ovan mot sänkning, så borde det inte vara så för den som tar sitt uppdrag på allvar. Sådana på allvar tagna uppdrag bör leda till effektiva resultat, med positiv effekt för samhälle och produktion. Gör de det inte så är den nyss ställda frågan relevant.
En möjlig belysning av frågan är den något absurda företeelsen att ju mer du tjänar, desto större skulder har du en tendens att vilja dra på dig. Om ersättningen då minskar, i det läget, så hamnar du i ekonomiska problem. Att hålla BNP uppe via lån är en ekonomiskt tärande form av indexering.
Eftersom politiker är bidragstagare – deras löner baseras på skattemedel, de bidrar inte aktivt i produktionen, men gör föhoppningsvis så att förutsättningarna för och vinstdelningarna av densamma görs rättvist – så borde deras motprestationer svara mot den ekonomiska ersättningens magnitud. Det går att hantera hela problemet om man vill. De ekonomiska ersättningarna till politikerna behöver inte nödvändigt sänkas, men de bör ges en tydligare belysning och innebörd.
Det parti som tar första steget att låta 20-30% av ledamöternas ekonomiska ersättningar gå till verksamhet för hemlösa och kvinnojourer, mfl verksamhetsområden för samhällets utsatta, kommer att göra ett stort intryck på väljarkåren. Den som tycker att 20-30% är mycket bör betänka ersättningens nivå, respektive vad den enskilde ledamoten kan ha för utgifter per månad. Den som måste leva på socialt ekonomiskt bidrag tvingas att sälja privat egendom så som bil, bostadsrätt, villa, båt och dylikt, innan någon ersättning betalas ut. Den som tar stora lån på grund av en väl tilltagen lön har inga sparnormer att ta hänsyn till, sällan mer än räntekostnad. En politiskt aktiv ledamot bör vara en person av folket, eftersom det är de enskilda väljarna som placerar den politiskt intresserade på vederbörandes post. Ordet ansvar har använts ofta av den borgerliga majoriteten under dess mandatperiod. Ordet ansvar har ingen social eller ekonomisk begränsning. Det är ett mått på vilja och social kompetens. Ett samhälle med ansvariga politiker är ett samhälle som fungerar. Det är ett samhälle med minskande klyftor och såväl ekonomiskt som socialt trygga medborgare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar