Stockholm, huset i ena hörnan Östermalmsgatan Engelbrektsgatan, i dag Rumäniens ambassad, hyste en gång bland andra på översta våningen Olof Palme som barn. På våningen under bodde Nils Bildt med familj, som skulle bli farfar till Carl Bildt. Att historien om dessa båda antagonister, Olof Palme och Carl Bildt, börjar under samma tak är lika intressant som sarkastiskt.
Båda drog till sig andra människors beundran och förakt. Båda fick problem på grund av sin bakgrund, sitt intellekt och sitt engagemang visavi den politiska och den sociala verklighetens utveckling.
Efter sitt framträdande i talkshowen Skavlan framstår Bildt närmast som en absurdistisk form av Palme, med en avmätt distanserande nedlåtenhet, som han försvarar med hänvisning till sekretess. Både Palme och Bildt uppvisar välvilligt detta smått ironiskt nöjda leende som kan upplevas som drygt. Man må anse vad man vill om Olof Palme, någon Anderson blev aldrig OP, men han strävade efter att förstå bakgrunden till sina opponenters ståndpunkter. Det är vad som i dag på populärkulturellt språk kallas ödmjukhet.
Carl Bildt förefaller i mycket vilja försvara sig genom distans till den som framstår som opponent eller bara ställer en fråga, förutsatt att frågan har ett sakligt innehåll, eller bär på en politisk dignitet.
Man kan tycka lika mycket angående Bildt som om Palme, men det går inte att beskylla Bildt för att vara obildad eller sakna klarsyn i blicken mot ett problems konstruktion. Det som skiljer de båda politiska individerna och personligheterna åt är djupet på engagemanget. Allvaret i synen på sin egen vilja och förmåga. Vad som är samhället och vad som är jag.
*
Det latinska ordet persona, svenskans person, betyder skådespelarmask eller roll.
Individ, på svenska, kommer från latinets individuus, vilket betyder odelbar.
Skillnaden mellan de båda är uppenbar. Men orden används inte i vardagsspråket på det sättet. Däremot är kunskapen om innebörden användbar. Utför man sitt arbete som politiker, snickare, lejontämjare eller vad som så som ”person” så kommer yrkesrollen aldrig att bli en individuell ägodel. En del av den yrkesutövande. Man blir därmed aldrig professionell. En skådespelare har lättare att förstå detta än en kommunal distriktsombudsman.
När en politiker mer ser sitt uppdrag som ett sätt att stadfästa och skydda sin egen position, än att vara företrädare och aktivt delaktig för en idés genomförande, då får vi oundvikligen det som leder till differentiering i samhället. Vi och de. En åtskillnad som bara leder bort från det funktionsdugliga, starka samhället. En social försvagning som ingen ny, ambitiös politiker från början strävat efter.
Vad det ytterst handlar om är förmågan, viljan att ta ett eget ansvar. Ansvar är aldrig kopplat till bestraffning förrän den ansvarige upphör att förstå innebörden av att vara orsaken till uppkomna effekter.
Om just detta skulle kunna vara en orsak, eller möjlig delorsak, till att somliga människor istället för att ägna sig åt polemik i sakfrågor glider över i bittra personangrepp, må stå som en obesvarad fråga.
*
Fredrick Federley (C) lade i Falu-Kurirens Krönika, 1:a augusti 2011, fram sin syn på mediernas (de enskilda reportrarnas) hantering av Sven-Otto Littorin inför dennes avtåg från politiken, enligt följande.
” KRÖNIKA MEDIERNAS GRANSKNING
Föll på eget grepp
När sommarlunken nu ligger tät över landet finns det lite tid att reflektera över saker. När jag inte dagligen tampas med politiken utan jobbar på tomten i Björbo eller filosoferar om tomtprojekt med grannen Olof, får man helt andra perspektiv på den politiska debatten. Våren avrundades med Aftonbladets jätteanka om Sven-Otto Littorin och hans sexchattande.
När debatten gick som hetast var jag sur, förbannad och uppretad på att Aftonbladet eller någon tidningen lejt gjort dataintrång på den tidigare ministers konton. Jag var arg på att medierna tagit sig in i politikernas sovrum.
Man hade till och med gått längre än in i den före detta ministerns sängkammare - man hade tagit sig in i hans mest privata tankar och drifter. När jag nu får perspektiv på saken så får den debatten nya dimensioner.
Kvällstidningen försökte stoltsera med ett avslöjande men det hade inte med politiken eller granskningen av makten att göra. Det handlade om att man tagit sig in i en människas tankeverksamhet och man pumpade ut det i tidningen. Man ville ge igen för att man förlorade det man kallade ”mediespelet” förra sommaren. Tack och lov slog det dock tillbaka mot dem själva.
Annonsörerna för alla dejtingsajter som ständigt finns i tidningen och på hemsidan måste ha blivit fly förbannade. Aftonbladet driver själv en dejtingsajt som man satte i tveksam dager. Rent journalistiskt hade tidningen också tagit sig till ett lågvattenmärke vi inte är vana vid i Sverige men som tyvärr är vanligt i andra länder.
Mediernas viktiga granskande roll som gör att vi talar om dem som den tredje statsmakten hade förfelats. Det var inte makten eller utövandet av ministerskapet som de hade haft allt rätt och till och med en demokratisk skyldighet att granska, de tog sig an. Det var Sven-Otto Littorin som person man granskade.
När medier inte längre ser det som sin uppgift att bereda nyheter eller granska makten har de själva kapitulerat och bara blivit ett sätt att försöka dra in snabba pengar. Den socialdemokratiska tidningen har blivit det som är kapitalismens värsta avigsida, nämligen vinstintresse utan ansvarskänsla.
TYCK TILL! fredrick.federley@riksdagen.se
När debatten gick som hetast var jag sur, förbannad och uppretad på att Aftonbladet eller någon tidningen lejt gjort dataintrång på den tidigare ministers konton. Jag var arg på att medierna tagit sig in i politikernas sovrum.
Man hade till och med gått längre än in i den före detta ministerns sängkammare - man hade tagit sig in i hans mest privata tankar och drifter. När jag nu får perspektiv på saken så får den debatten nya dimensioner.
Kvällstidningen försökte stoltsera med ett avslöjande men det hade inte med politiken eller granskningen av makten att göra. Det handlade om att man tagit sig in i en människas tankeverksamhet och man pumpade ut det i tidningen. Man ville ge igen för att man förlorade det man kallade ”mediespelet” förra sommaren. Tack och lov slog det dock tillbaka mot dem själva.
Annonsörerna för alla dejtingsajter som ständigt finns i tidningen och på hemsidan måste ha blivit fly förbannade. Aftonbladet driver själv en dejtingsajt som man satte i tveksam dager. Rent journalistiskt hade tidningen också tagit sig till ett lågvattenmärke vi inte är vana vid i Sverige men som tyvärr är vanligt i andra länder.
Mediernas viktiga granskande roll som gör att vi talar om dem som den tredje statsmakten hade förfelats. Det var inte makten eller utövandet av ministerskapet som de hade haft allt rätt och till och med en demokratisk skyldighet att granska, de tog sig an. Det var Sven-Otto Littorin som person man granskade.
När medier inte längre ser det som sin uppgift att bereda nyheter eller granska makten har de själva kapitulerat och bara blivit ett sätt att försöka dra in snabba pengar. Den socialdemokratiska tidningen har blivit det som är kapitalismens värsta avigsida, nämligen vinstintresse utan ansvarskänsla.
TYCK TILL! fredrick.federley@riksdagen.se
På sidan fanns också en bild av Fredrick Federley med en text som talade om att han var grön och liberal. Jag undrade bara vad som egentligen förorsakade de närmast bittra formuleringarna, och såg mig nödsakad att skicka in en replik till tidningen. Såväl till politiska redaktionen som publicerat Federleys artikel, som till insändarsidan. Något som tydligen bedömdes så som inte av tillräckligt publicistiskt värde, varför texten presenteras i sin helhet nedan.
” Hur sannolikt är det att Fredrick Federley bara är grön och liberal på ett politiskt plan, utan att vara personligt involverad? Hur sannolikt är det att någon utan intresse eller personligt engagemang för sitt departements arbetsområde tilldelas en specifik ministerpost?
Aftonbladets och övriga medias granskning av makten kan aldrig frikopplas från att också vidröra individerna som utför arbetet, som fattar besluten. Om man som förtroendevald inte förstår att hantera sina personliga problem relaterade till sex, alkohol och pengar (socio- ekonomiska faktorer) så slår de förr eller senare igenom.
Fredrick Federleys krönika, Falu-Kuriren 1/8-11, är intressant på ett personligt, politiskt plan. Talar den även om något varom senare kan sägas att han, liksom Sven-Otto Littorin, ’föll på eget grepp’? ”
*
Det ska påpekas att drygt ett kvartal efter att ovanstående blivit insänt, läste jag om ett jämförbart fall i Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, "Underbara dagar framför oss". Det rör den folkpartistiske ledamoten Bonnie Bernström, som efter att justitieminister Geijer 1977 anklagats för kontakter med prostituerade, senare skriver i Aftonbladet om den kvinnosyn hos kända politiker som därmed kom i dagen: "Därför kan aldrig en politikers kontakter med prostituerade ha med privatlivet att göra - det är politiskt viktig information."
34 år skiljer i tid. Men vad mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar