På Svd Opinion, nätutgåvan 19 september 2011, skriver Sofia Arkelsten (M) och Anti Avsan (M) i artikeln "Nya subventioner löser inte bostadsbristen" bland annat följande.
”I Sverige har det byggts ungefär hälften så många bostäder jämfört med våra nordiska grannländer. Dessutom har människors livsstil förändrats. Det finns en stor andel singelhushåll i storstäderna. Deras bostadsbehov motsvaras inte av hur bostadsbeståndet ser ut. Bostäderna i miljonprogrammet planerades efter vad som då kallades normalfamiljen. Därför finns det ett stort antal två- och trerumslägenheter. Antalet små lägenheter är betydligt färre.
... ...
Förr ägnade sig politiker ofta åt att försöka hindra människor att flytta in till städer. Detta fungerar inte och är nog ett av skälen till att bostadsbristen är störst i storstäderna och framförallt i Stockholm. Urbaniseringen är en stark global trend och befolkningen i större städer kommer att fortsätta öka.”
Statistik från Uskab, presenterad i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, nr 9, mars 2012, visar att antalet enrummare i Stockholm utgör 36% av bostadsbeståndet innanför tullarna. Därefter minskar beståndsdelen med ca 10% per ytterligare rum. Arkelsten & Avsan säger något annat om Stockholm.
Att benämna singelboende som en livsstil är att etikettera människor på ett självsvåldigt sätt. Att vara singel är inte med nödvändighet självvalt. I det läget blir de singelboende ett socialt, eller snarare socioekonomiskt momentum. Inte nödvändigt någon som indirekt tvångsmässigt ska placeras i en enrummare. – Exakt vad vet Arkelsten & Avsan om singlars personliga bostadsbehov? Klarar man ensam en hyra på en trerummare så finns det enligt nyliberal standard ingen orsak att flytta på en sådan människa från sitt boende. Formuleringarna som används lämnar mycket i övrigt att önska. I synnerhet som de båda själva anser sig representera en politisk livsstil som innebär löften om personlig frihet. Livsstil tycks ha blivit en intellktuell utfyllnad, en verbal klyscha, ungefär som rödvinet och ”vänstern”.
Dessutom tycks man peka finger åt decentraliseringspolitiken. Istället för att se den både pragmatiska och oundvikliga nödvändigheten av en levande landsbygd. Att snegla på decentraliseringen som en ursäkt för att inte bygga nytt på ett samhällsmässigt effektivt sätt, därför att man är ideologiskt låst, är att missbruka sin post som förtroendevald.
Urbaniseringen är ett växande globalt problem, som hänger samman med den sig utbredande nyliberala politik som äter sig in i olika samhällssystem. En del av lösningen är en genomtänkt fördelningspolitik. Något som räknas bort från agendan i en nyliberal livsstilsåskådning. Därmed tvingas man att söka efter andra än de som har konkret möjlighet att minska börda och tryck. Den nyliberale politikern ser sig därmed som fri att öppna för marknadens fria friheter, vilka tros vara den självläkande frälsningen. En fiktiv frälsning som ger stora samhällsproblem. En marknad behöver produktion som behöver arbetare som behöver bostäder. Decentralisering kräver också logistik, som skapar nya arbetstillfällen. Kära Arkelsten & Avsan – byt livsstil till en som är samhällsnyttig. Tänk stort. Större än nyliberalt. Tänk funktionsdugligt.
Subventioner vid nybyggnad skyr man därför att det blir ett ideologiskt svårhanterligt koncept. Att det ger positiva effekter är inte roande så länge som förfaringssättet inte passar in i ideologin. Därmed går den vilsna hunden Marknaden och pinkar lite varstans som nyliberala ideologer ställt upp ekonomiska riktmärken.
Att fritt kunna välja sitt boende förutsätter förutsättningslöst en dynamiskt expansiv samhällsekonomi. Då avses inte en sådan som ledde fram till krisen 2008, vilken baseras på hämningslös parasitism.
Den grundläggande orsaken att sälja ut allmännyttan har sett ut att vara kommunernas ekonomi. Genom utfösäljning sparar också kommunerna pengar som framtida underhåll innebär. Ett koncept som stänger in dem som inte har ekonomisk kapacitet. En sådan politik undergräver samhällsbasen social trygghet.
De tre allmännyttiga bolagen i Stockholm ägs av Stadshuset AB, som gör vad de tycker med pengarna. Vilket har inneburit att hyresgästerna blivit mjölkkor för ekonomiska experiment på annat håll. Det blir en tacksam grund för medelklassen – som verksamheten riktar sig till – att minska sina personliga kostnader gällande boende. För att kostnaden ska minska fordras att realinkomsten täcker och ger större marginal efter ränte-, amorterings- och boendeavgiftskostnaderna, än hyreskostnaden i samma bostad under allmännyttans innehav.
Som arbetslös, låginkomsttagare eller hemlös har du ingen omedelbar möjlighet att välja ditt boende. Det talas mer om att ombilda allmännyttan än om att skapa möjligheter att köpa villa, eller att stärka möjligheten för en hemlös att hitta ett eget hyreskontrakt. Arbetsbristen är ett mer grundläggande samhällsproblem än förmenta behov av olika former av boende. Medelklassen klarar sig bra ändå utan sänkta avgifter.
Brist på sakinformation ger också effekten att den omnämnda medelklasen bokstavligen tror att den köper kvadratmetrarna som bostaden är. En bostadsrättsförening är ett ekonomiskt kollektiv. Med eller utan rödvin.
Behovet av boende har inte ändrats sedan urminnes tid, men vill man påbörja att vara trovärdig angående fritt val av bostad, så är varianten att bokstavligen köpa lägenheten med kvadratmetrar och väggar ingående i priset, och med hyresvärden kvarvarande för övriga, det som förefaller mest rationellt. Samordnade interna köer mellan landets privata och allmännyttiga fastighetsägare är också önskvärt för att bredda ingången. Det gör sannolikt inte heller samhällsbasen social trygghet instabil. Men det kräver politisk kompetens och framförhållning. Vi som vill vara självständiga och planera våra egna liv – inte följa marknadens villkor - vi åthutas med gammal rödvinsvokabulär; associationism bortom sakfrågorna.
Lennart Arivall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar